De har varit många - debattantologierna om Socialdemokraternas och fackföreningsrörelsens vara eller icke vara. Snart går vi utan er, Den grå vågen och Från smedja till tankecentral är exempel på tre sådana antologier. Nu har S-studenter tillsammans med Byggnads gett ut debattantologin Efter ett kvartssekel av nederlag. En debattantologi om arbetarrörelsen och framtiden.-
Det är ingen uppmuntrande titel på en bok som som enligt redaktörerna, Alexandra Franzén och Matz Larsson, är avsedd att stimulera och provocera, ge nya perspektiv och ifrågasätta heliga sanningar. Medan Timbro ger ut en bok med titeln Flyt, så väljer alltså vänstern en titel som snarare andas oflyt. Anders Eriksson har recenserat Flyt på Arvid Falk och i slutklämmen skriver han (och jag håller med honom):
-
För att socialdemokratin ska kunna bli, eller fortsätta vara, en progressiv aktör som känns relevant inför 10-talet måste vi formulera en positiv berättelse om vår närhistoria. Vi kan inte ens leva kvar i idén att 90-talet var all bad. Det var ändå 90-talet som gav oss bredbandsuppbyggnaden, Hemma PC-reformen och högskoleutbygnaden som alla tre var reformer som började bygga en infrastruktur för omvandlingen av det post-industriella Sverige. Genom att lära oss vara stolta över vår närhistoria, kan vi börja skriva den socialdemokratiska berättelsen för framtiden.
-
Först ut i antologin Efter ett kvartssekel av nederlag är Göran Greider. Han har läst alla bidrag i antologin och därför anser han att det går att känna optimism.
-
Hans Tillys bidrag är varken stimulerande eller provocerande. Istället skriver han ett inlägg som snarare borde heta Byggnads + Olof Palme = sant! Texten är bla bla bla bla och tillför inte den nuvarande samhällsdebatten något förutom en doft av nostalgi och längtan tillbaka till det som har varit.
-
Efter att ha läst Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen och några artiklar av Etzler på samma tema, är Etzlers bidrag återvinning av det som han redan skrivit om några gånger. Har han klippt och klistrat från sina gamla alster undrar jag? Jag hade hellre sett honom skriva om Stockholmsmodellen. Kommer den att bli lika framgångsrik som Trondheimsmodellen?
-
Nästa bidrag i antologin är signerat Tiina Rosenberg och är det första inlägget i antologin som jag anser tillför samhällsdebatten något - Feminism, socialism och multisolidaritet. Nu kanske det är någon som reagerar på ordet "multisolidaritet". Rosenberg skriver:
-
För att komma någonstans är det centralt att förstå att mänskligt liv och social rättvisa alltid kräver solidaritet, men solidaritet kan inte endast gälla en fråga. Den feministiska vänsterpolitikens framtid finns i förståelsen av en progressiv mångrörelsepolitik där flera sociala rörelser bildar öppna koalitioner med varandra och på så sätt kan syresätta den parlamentariska politiken. Feminister kan inte endast inrikta sig på kön lika lite som socialister inte enbart kan fokusera på klassrelationer. Nu gäller det att inse att en bra vänsterpolitik inte fordrar enhetlighet i de politiska leden utan bör inrikta sig på multisolidaritet.
-
S-studenters ordförande, Kajsa Borgnäs, skriver en ödesmättad text om klimatfrågan. Borgnäs tar bland annat upp fattiga människors krav på rätt till jämlika utsläpp. Vad jag kan sakna i hennes debattinlägg är ett svensk klassperspektiv. I och med lågprisflyg som till exempel Ryanair, har fler råd att resa utomlands. Lågpriskedjan Lidl säljer, förutom billiga livsmedel, allt från kläder till teknik, Deichmann är ett annat tyskt företag som numer också säljer billiga skor i Sverige. Listan kan göras lång, men frågan är: ska vi hindra människor, som aldrig sett London, från att resa dit på grund av klimatfrågan? Ska vi hindra människor från att köpa fler än ett par skor på grund av klimatfrågaon?
-
Diana Mulinaris bidrag Minnesmärken och klasskamp tar bland annat upp arbetarklassen. Mulinari skriver:
-
Den svenska arbetarklassen ser idag inte ut som den fresk som finns på LO-borgen där en ung (blond) arbetare bär kampen och speglas i den unga (också blonda) kvinnans blick av beundran, (hetero-)åtrå och respekt. Arbetarklassen har aldrig sett ut så. Den representationen exkluderar många arbetare.
-
Lars-Olof Pettersson försöker i sitt bidrag greppa individ och kollektiv. I rask takt avhandlar han familjepolitik, tekniska landvinningar, tillgången till färskvatten, utbildning... samtidigt som han flitigt citerar författare och nämner Lundell, Heidenstam och Branting. Ordbajseri är kanske ett starkt ord för det jag känner, när jag läser hans text, men när Pettersson slutkläm kommer: Vi bör bejaka individualismen i större utsträckning i framtidens socialdemokrati, undrar jag fortfarande varför?
-
För ett tag sedan läste jag En knuten näve i fickan och i recensionen av denna skrev jag:
-
Nu har jag läst boken och är förvånad över det hat och förakt vissa av skribenterna hyser gentemot socialdemokrater, akademiker och medelklass, eller vad de rätt och slätt benämner som Muminvänstern.
-
Sofie Wiklunds bidrag, Finns det inga arbetare?, skulle kunna höra hemma i den antologin i och med att hon skriver [...] många journalister som kommer från ett akademikerhem inte har en aning om hur en arbetare beter sig eller ens vad en arbetare är. Dock skulle Wiklunds inlägg försvinna i mängden av liknande bidrag. I den här antologin är bidraget välkommet. I motsats till andra skribenter i boken, skriver inte Wiklund "akademikersvenska". Frågan är dock om Wiklund kan definiera "arbetare"? I ett tidigare inlägg, Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?, skrev jag om akademiker som jobbar som brevbärare, spärrvakter eller sitter i kassan på ICA. Är inte de arbetare? Finns det inga arbetare? Självklart finns det arbetare, men även människor som arbetar inom tjänstesektorn och akademiker som arbetar som brevbärare måste räknas in i begreppet arbetare. Många "arbetaryrken" kräver idag högskolestudier - är de arbetare eller akademiker enligt Wiklund?
-
Frances Tuuloskorpi skriver ett inlägg ur ett fackligt perspektiv. Hennes inlägg, Folkrörelselinjen - nedtryckt underklass blir kämpande arbetarklass, fyller mig med optimism. Bli starka tillsammans! lyder hennes budskap. Tuuloskorpi skriver om arbetarkollektiv som öppet kämpar mot arbetsgivarnas förämringar. Hon kommer med konkreta förslag på hur denna kamp ska gå till. Fackförbunden borde trycka upp hennes text och sprida den på arbetsplatser runt om i landet.
-
Olle Sahlström är en annan fackligt aktiv person. Han har en Dagordning för en Tredje vänster. Sahlström vill se en:
-
Rörelse av rörelser som i sitt ömsesidiga oberoende, möjliggör en anti-auktoritär, pluralistisk rörelse som mer än förr bottnar i breda allianser som kommer och går, i nätverk och direktdemokratiska beslutsformer som sammantagna innebär, eller kan innebära, ett brott mot den förr så centralistiska, toppstyrda och ideologiskt konforma "arbetarrörelsen".
-
Det finns en "politisk klass" i Sverige. Det finns i förlängningen även en Socialdemokratisk "adel". Anders Isaksson har skrivit en hel bok om detta. Politikerrollen har förvandlats från förtroendeuppdrag, baserat på ideologisk övertygelse, till födkrok och karriär (DN) . Inom (S) skaver vetskapen att dess existens. Därför blir jag glad att Stig-Björn Ljunggren skriver om just "den politiska klassen" i den här antologin. Vi är många som håller med honom i det han skriver, men de som tillhör "den politiska klassen" slår dövörat till. Denna "klass" har nämligen gjort sig oberoende av medlemmar (och i viss mån väljare). De behöver inte ta till sig av kritiken. Ljunggren skriver:
-
Det finns ju en uppenbar risk (eller möjlighet) att "den politiska klassen" sakta men säkert är på väg att passeras av utvecklignen. Varken den globala ordningen eller den allt mer individualistiska samhällsstrukturen ger samma säkra maktpostion åt den som behärskar riksdag och regering. Kanske är de på väg att marginaliseras på samma sätt som riddarhuset. Och i så fall kommer "den politiska klassen" att fortsätta att häcka där, vadande i nostalgi och resignation. Och allt mer beroende av skattebetalarnas ynnest för att klara sin försörjning. Eller så finns det alltjämt en potential att erövra, en politikens återkomst, där "den politiska klassen" utmanas av nya tankesträmningar och organisationer, som försöker resataurera maktcentrum? Var den politiska kraften finns idag är svårt att säga. Kanske finns den internt i "den politiska klassen"? Eller finns den utanför, i bloggosfär och sociala nätverk? Eller finns det en folklig kraft hos väljarna som bara väntar på att plockas upp av någon politisk entreprenör?
-
Kultur är politik! Ändock hamnar kulturpolitiken långt ner på den politiska agendan. Den behandlas styvmoderligt av alla partier, så även i (S). Budgetposten för kultur är liten, oavsett om det är Socialdemokrater eller Moderater som innehar regeringsmakten. I denna antologi kommer kulturinlägget näst sist. Det finns vidare bara ett bidrag i antologin som tar upp kulturens politiska roll. Frida Röhr ställer viktiga frågor i sitt bidrag. Varför ska skattebetalarna betala för kultur? Behöver verkligen någon ha betalt för att göra konst? Är det inte viktigare med vård och skola i sådana fall? Jag och Röhr är rörande överens om att medborgarna ska äga sitt kulturella kapital och att konstens utveckling inte ska styras av kommersiella intressen. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) håller naturligtvis inte med. Konsten ska inte gå maktens ärenden!
-
Den siste skribenten i antologin, Lars Ekdahl, vill tillbaka till det politiska projektet. Han anser att historielösheten har bidragit till att försvaga arbetarrörelsen (och enligt honom är det Sossarnas fel). Fram till och med 70-talet fanns den en förståelse av arbetarrörelsens historia och dess roll i samhällsutvecklingen. Så förhåller det sig inte längre. Ekdahl vill tillbaka till den demokratiska socialismen:
-
Med bastanta skygglappar mot såväl den egna historien som en provisorisk utopisk framtid är blicken djupt nerborrad i det dagsaktuella. Det är snarast slående hur snabbt historielösheten har brett ut sig inom den arbetarrörelse som tidigare förklarade sig så stolt över sin historia. Men för den som vill bryta tystnaden kring och aktualisera en diskussion om den demokratiska socialismen finns det alla anledning att göra upp med denna historielöshet. I en historisk återblick blir det nämligen uppenbart att det varit det första ledet, demokratin, som varit nyckelbegreppet i diskussionen kring dem demokratiska socialismen. Detta må också gälla inom överskådlig framtid.
-
Det är en ojämn debattantologi jag har läst. Få bidrag har stimulerat och provocerat, gett nya perspektiv och ifrågasatt "heliga sanningar". S-studenter vill vara en del av samhällsdebatten och gör det i och med debattantologier.
-
Lagom till Socialdemokraternas Jobbkongress ger S-studenter ut ytterligare en debattantologi -10-talsprogrammet - ett försök att samla ihop den socialdemokratiska debatten och formulera politiska principer för hur en modern, frihetsivrande jämlikhetspolitik för 2010-talet borde se ut. Även den kommer jag att recensera här på bloggen.
-
Tidningen Kulturen och Folkbladet har också recenserat Efter ett kvartssekel av nederlag.
