Dessa djävla dussindeckare

Påskekrim är ett väletablerat begrepp i vårt grannland Norge. I Norge åker många till sin hytte under påsken och då det ibland saknas el, teve och dålig mottagning för mobilt modem, så ägnar sig norrmännen åt att läsa deckare. Denna norska tradition har vi svenskar alltmer tagit över, fast istället för påsk är det under sommaren vi betar av de flesta deckarna. Egentligen läser vi svenskar kopiösa mängder deckare året runt, vilket har genererat i en uppsjö av deckare.

-

Bokförlagen ger ut deckare på löpande band och var och varannan har skrivit en deckare (eller en kokbok, men det är ett annat inlägg). Eftersom efterfrågan på deckare är så stor, resulterar det ofta (inte alltid) i illa skrivna deckare. Manus som haltar, avsaknad av handling, faktafel et cetera. Vissa deckare är rent ut sagt urusla, men vi svenskar köper dem ändå, eftersom böckerna har flashiga omslag, intressant text på baksidan och en och annan lösryckt mening från tidningarnas recensioner, citat som får oss att tro att det är en deckare utöver det vanliga. I bästa fall är det en mening tagen från en av de stora tidningarna, men vi möts ännu oftare av lösryckta meningar från små lokaltidningar som till exempel Borås Tidning, Sundsvalls Tidning, Kristianstadsbladet, Länstidningen i Östersund och Eskilstunakuriren.

-

Dessa dussindeckare är, i pocketversion, på cirka 350 sidor, med stort radavstånd och med relativt stor text. Dessa deckare står sig slätt gentemot deckare i den högre, internationella divisionen.

-

Efter sommarens semester har jag tröttnat på dessa svenska dussindeckare. Det är som att se Beckfilmer och Wallanderfilmer om och om igen. Hädanefter köper jag utländska deckare på 700 sidor. Just nu läser jag Jean-Christophe Grangés deckare I djävulens spår. Den rekommenderar jag varm.