Göran Persson invigningstalar på Pride

Vilken rubrik. Tänk om den ändock vore sann. Nu är det inte Göran Persson som invigningstalar på Stockholm Pride i år, men anledningen till att jag skriver så är naturligvis för att mycket just nu kretsar kring priden. Så mycket att jag drömde om Göran Persson i natt (och nej, det var inte en dröm av sexuell art).

Jag drömde nämligen om att just Göran Persson höll ett tal på priden och det lät ungefär så här:

Det positiva med det här pridearrangemanget är att det bara blir mer och mer folk. Nästa år vet jag inte hur vi ska få plats, nästa år är det ju Europride!

Några av er som står här idag och lyssnar på mig, kanske är förvånade över att just jag invigningstalar. Några av er har varit kritiska till min låga profil vad beträffar HBT-personers fri- och rättigheter. Några av er har till och med kallat mig homofob. Några, eller kanske till och med många, är besvikna på mig för att jag inte infann mig på priden valåret 2006. Alla partiledare var här utom jag. Jag beklagar å det djupaste detta. Jag ångrar nu i efterhand att jag inte var här. Jag kan skylla på att jag var helt slut, jag behövde semester då. Jag kan skylla på att mina höfter gjorde ont och att jag inte insåg betydelsen av att just jag var närvarande under priden. Om jag hade förstått detta, hade jag varit här. Nu är jag här.

Jag är som bekant socialdemokrat. Vi socialdemokrater är och förblir reformister. Politik handlar om värderingar, om idéer, om möjligheten av att påverka samhällsutvecklingen. Vi socialdemokrater är ingen enmansshow, Göran Persson mot resten, vi är en folkrörelse.

För mig handlar det om att se sig själv i andra, att förstå människors villkor och livsförutsättningar. Det är det politik handlar om.

Jag har själv brunnit och brinner starkt för det gröna folkhemmet, vilket kanske inneburit att jag överlåtit andra frågor till mina partikamrater. Jag har haft och har ett starkt förtroende för Mona Sahlin. Hon, om någon politiker, har värnat om HBT-personers fri- och rättigheter. Till min hjälp har jag också haft en förening som heter HBT-socialdemokraterna. De har funnits i nästan 20 år och de har bidragit mycket till de förändringar vi genomgått inom socialdemokraterna.

Om jag vore en enmansshow, om jag vore homofob - skulle då jag ha tillåtit att ni fick möjlighet till registrerat partnerskap? Skulle jag, som ytterst ansvarig för Regeringen, låtit tillsätta en utredning om könsneutralt äktenskap? Skulle jag som homofob och enmansshow gjort det möjligt för lesbiska par att inseminera? Svaret är naturligtvis nej. Jag är stolt över att socialdemokraterna är det parti som genomfört mest för HBT-personer. Att vi drivit framåt, att vi drivit på. Jag är stolt, men inte nöjd.

Den dag vi tror att arbetet är färdigt, att vi är i mål, vad beträffar HBT-personers fri- och rättigheter, då har vi förlorat något av vår ideologi, men så länge vi är rastlösa reformister, så länge vi brinner för att ständigt ta oss an orättvisor och ojämlikhet, så länge är vi också en ung rörelse. Vi är och förbli reformister.

Ja, något i stil med detta önskade jag någon gång få höra Göran Persson säga. Kanske han kan avsätta ett kapitel i sina memoarer för just detta?