[Boktips] Mitt liv som bok

Författare: Paul Desalmand 
Titel: Mitt liv som bok
Originaltitel: Le pilon 
Översättning: Lotta Riad 
Förord: Jenny Lindh 
Omslag: Patrik Lindvall 
Förlag: Ordfront
Format: 125 x 175, inbunden 
Antal sidor: ca 210 
ISBN 9789170376214 
Juni 2012












Jag har just börjat läsa Mitt liv som bok och vill nu, efter bara några sidor, rekommendera denna lilla pärla. Jag är ju något av en bibliofil och alla som älskar böcker bör läsa denna bok. Dock stör jag mig en smula på att översättaren i pluralis skriver "bokhandlar" istället för "boklådor". Om boken:


Ett vackert barn är fött: den 17 juni 1983, klockan 16.37 pressades den fram. 165 mm lång, eller snarare hög. Vikt: 230 gram. Förlossningskliniken är ett tryckeri, där den på bara någon halvtimme fick 799 syskon. I Mitt liv som bok får vi följa en bok som berättar om hela sitt långa liv, ända fram till flykten undan papperskvarnen. Den börjar med några oroliga månader i en kartong som aldrig packas upp i en bokhandel i södra Frankrike. Därefter går färden till Paris där den mirakulöst räddas av en kärleksfull bokhandlare. Snart blir den såld och det riktiga livet börjar. Boken för sedan en rörlig tillvaro – i exil i Iran räddas den i sista sekunden från att brännas på grund av några anstötliga passager. Den följer med en hemlös under Paris icke alls romantiska broar och flyttar sedan in på ett kommunbibliotek dit president Mitterrand skänkte alla sina dedicerade böcker. Ibland blir det riktigt dramatiskt som när ett kärlekspar, ivriga att läsa Boken, skär den mitt itu. Paret skiljs sen åt, men Boken lyckas bli ihoplimmad, och förskönad med en ansiktslyftning – ett nytt omslag! I bokhandlar och på bibliotek för Boken nätterna igenom intressanta samtal med sina kolleger som Anna Karenina och Ett eget rum. Med tilltagande ålder förstår Boken att slutet nalkas. Ska det ändå bli papperstuggen? Mitt liv som bok är den ultimata – och lärda – kärleksförklaringen till boken. Men den handlar också om bästsäljarhysteri och sådant som rädslan för förintelse, förgängelse och död. Ett måste för alla som älskade Alan Bennetts Drottningen vänder blad!

[Recension] (S)-koden och En kritisk betraktelse

När jag gick med i Socialdemokraterna 2006 insåg jag väldigt snabbt att jag måste plugga socialdemokrati i allmänhet och arbetarrörelsens historia i synnerhet. Nu, 2012, är en bokhylla fylld med arbetarrörelselitteratur. Om jag hade lagt ner lika mycket tid och energi på högskolestudier skulle jag, vid det här laget, kunna ta ut ytterligare en examen.

Efter att ha läst ytterligare två böcker om Socialdemokraterna - (S)-koden och En kritisk betraktelse - skrev jag på twitter och facebook att det är kanske dags för mig att skriva en bok om S. Jag fick många hejarop i stil med "gör det!". Ja, jag har haft planer på att skriva en bok med rubriken Stockholms AK, där AK står för arbetarkommun (alltså sossarna i Stockholms stad), men jag inser att, även om jag har varit med i partiet i snart sex år och till och med jobbat på plan fyra på Sveavägen 68 (där Stockholms AK huserar), har jag inte tillgång till "allt". Jag har bara sett toppen på ett isberg. Det gäller även författarna till de två böcker, jag har för avsikt att recensera nedan. Kjell-Olof Feldt må ha varit statssekreterare, handelsminister, biträdande finansminister och finansminister och Carl Hamilton må ha sina socialdemokratiska källor (läs Carina Persson), men till syvende og sidst lyckas de ändock inte fånga socialdemokratins "väsen". Än mindre har de lösningar på S-krisen.

Varför förhåller det sig så att det är lätt att skriva mycket om vad S gör fel (ofta 2/3 av boken/artikeln/blogginlägget) men därefter, i bara några få stycken, komma med "lösningar", idéer och visioner som återigen skulle göra Socialdemokraterna till ett samhällsbärande parti?

När jag läste (S)-koden höll jag med författaren i mångt och mycket. Nu har det dock gått några dagar (läs två veckor) och nu vet jag inte riktigt vad jag höll med Carl Hamilton om. Vad jag saknar är dock ett rejält kapitel om det jag har varit inne på många gånger här på bloggen - våra politiska företrädare - och ja, han nämner kortfattat att många kommer från SSU, att några stolar "ärvs", men han nämner inte att maktfullkomligheten hos vissa företrädare, den brain drain som har skett och hur Familjerna, deras prospects och hangarounds styr och ställer i Stockholm och inte bara där. Jag talade med en några sossar på LO-kongressen som sade att det var likadant i deras arbetarekommuner. Kanske inte lika illa som i Stockholms AK, men det förekom frekvent. Elitismen. Den socialdemokratiska adeln. Varför skriver inte Hamilton mer om detta? Jag håller det för troligt för att hans huvudsakliga källa, Carina Persson, tonat ner detta rejält.

(S)-koden rekommenderar jag ändock varmt. Jag sträckläste den. Jag gillade det jag läste, men efter några dagar föll boken i glömskan.

Den andra boken är Kjell-Olof Feldts bok En kritisk berättelse. Låt mig säga så här: man kan ha den och man kan mista den. Jag förstår varför Bonniers väljer att ge ut den - kritisk sosse är kritisk mot partiet - men den är på bara på 150 sidor och då är det mycket luft mellan styckena. Det enda jag tycker är roligt är att han är bitter över epitetet "kanslihushögern". Om jag får ägna mig åt lite självförhärligande skulle jag kunna skriva en mycket bättre bok, utifrån en "kärleksfull kritikers" perspektiv än Feldt. Jag väljer dock, i nuläget, att avstå. And by the way... när Feldt skriver att han inte har en aning om vem "denna Håkan Juholt är", ja redan där är boken körd. Alla, som är en smula aktiva medlemmar i partiet, vet vem Juholt är. Alltså Juholt, innan han blev partiordordförande.

Fler recensioner som avhandlar dessa böcker: Daniel Suhonen, Bokus, Adlibris,  Johan Westerholm, Claes Arvidsson, KA

I julklapp önskar jag mig...

... Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme.

Ett axplock recensioner: SvD, DN, Expressen, Kommunalarbetaren, GP, Kollega

Kulturbloggen - You rock!

Ibland har man inte tid att blogga, även om man gärna vill. Därför tycker jag att det är lysande av Kulturbloggen att posta ett inlägg som handlar om triss. Inte skraplotten utan tretalet. Brijant! Lysande!

Nu förhåller det sig faktiskt så att jag lider av tidsbrist, eftersom jag strax ska iväg till LO-borgen. Dock kommer det att komma tretal även på den här bloggen. Under tiden - läs Kulturbloggen.

P.S. Fotot visar upphovsmannen bakom Kulturbloggen - Chadie.