Svenska kyrkan är homofob. Det får jag återigen bekräftat när jag såg dokumentären Jenny - Gud och Tystnaden i SVT igår. För man kan lätt tro att det är gamla stofiler inom kyrkan som är kvinnoprästmotståndare och homofober, men Jennys kursare, många i 20-årsåldern, kan inte tänka sig att viga ett samkönat par (och jag tror att en och annan även har svårt för kvinnliga präster).
-
Att Jenny ändock väljer att slutföra sin utbildning och vidare att arbeta i en organisation som förnekar henne, är för mig svårt att förstå, men hon tror på sin Gud, hon vill jobba inom kyrkan och hon är övertygad om att om Jesus hade levt idag, hade han stått på hennes sida. Det tyder på en inre styrka hos henne. En styrka, som många av hennes kursare saknar. Att läsa till präst är ett kall och det visar Jenny i och med denna dokumentär.
-
Nu i september är det 50 år sedan kvinnor tilläts att bli präster. Det är inte tack vare kyrkan vi har kvinnliga präster. Under kyrkomötet 1957 avslogs förslaget om prästvigning för kvinnor och då gick regeringen in och påminde kyrkan om att att dess anställda var statsanställda och därför kunde ingen könsdiskriminering förekomma.
-
Jag hoppas dock att Svenska kyrkan tar tillfället i akt och slår på stort för att fira detta jubileum. Jag hoppas vidare att fler inom denna organisation jobbar för att minska diskrimineringen av kvinnor och homosexuella.
-
Jag vet att många inom Broderskapsrörelsen (Sveriges kristna socialdemokrater) gör ett otroligt bra jobb för att motverka mörkermännen inom kyrkan.
-
Aftonbladet
Socialdemokraterna och utvisningarna
5 dagar sedan
