Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?

Vem ska göra jobbet på Konsum när alla har förstått att man inte borde arbeta där? Vem sköter gamla pappa när jobbet föraktats bort? När klasspyramiden flyttat geografi och alla etniska svenskar och sedan alla vita västerlänningar endast förmodas använda sin kropp på rullband och i poweryoga? När alla anses ha gjort klassresan och blickar tillbaka. Vilka ska då hålla upp grundpelarna? /Lisa Gålmark

Det talas återigen klass och klassanalys i Svea Rike. Det gör mig glad, med tanke på att vissa anser att vi, inom socialdemokratin, hamnat i ett ideologiskt dödläge, där klass och identitespolitik anses vara oförenliga. Jag förespråkar båda...

I lördags läste jag en briljant artikel av Lisa Gålmark i Aftonbladet/Kultur. Artikeln heter Professor - OCH kassörska. Gålmark hänvisar även till en intervju med författaren/historikern Åsa Linderborg i DN. Ali Esbatis kommentar om detta är också värd att läsas.

Jag är arkeolog/ordningsvakt, min kompis Åsa är arkeolog/brevbärare, vi är en hel drös med akademiker som har "skitjobb": statsvetare/stockholmsguide, konstnär/spärrvakt, historiker/kassör - vad tror ni vi helst vill jobba med? Jo, med det vi är utbildade till naturligtvis. Vi är dock "vanliga" jobbare. Jag och Åsa trivs med våra jobb, men vi vill helst ägna oss åt arkeologin.

Jag får dagligen uppskattning av dem jag servar.

Sedan har jag och Åsa några kollegor som anser sig "för fina" för att jobba som brevbärare, spärrvakter, kassörer etc. De gräver eventuellt på sommaren (ofta utomlands) och stämplar på vintern. Unga, friska, arbetsföra kollegor som är "för fina"...

Jag ångrar inte mitt studieval (jo, sista året, men det som hände sedan skyller jag på Carl Tham-reformen 1998). Jag visste att det skulle bli svårt att få jobb som arkeolog. Jag är tacksam över att jag fick plugga precis det jag ville på universitetet. Jag hade nämligen inte blivit någon bra tekniker, naturvetare, matematiker, eller vad som nu efterfrågas på arbetsmarknaden.

I helgen fick jag återigen frågan "skäms du för att du jobbar som vakt?"... hm, nej, jag skäms inte, men jag skäms över andras reaktioner, när jag säger att jag arbetar som vakt.

Är du inte skådis, läkare, singersongwriter, jurist, fotbollsproffs utan bara vanlig jobbare? Oj då. skriver Gålmark i artikeln och just så är det för oss med arbeten som vi kan referera till som "skitjobb".

Jag tjänar 19 135,00, vilket jag anser är en hyfsad lön för det arbete jag utför (och den utbildning som krävs för ordningsvakter). Jag jobbar mycket övertid när jag behöver några tusenlappar extra. När jag arbetade som arkeolog i Tyskland hade jag 9.50 Euro. Vad tjänar en personlig assistent? Betydligt mindre!

Jag anser inte att det är fult att tjäna pengar, men jag önskar att personer som tjänade pengar inte såg ner på oss.

Gålmark har rätt när hon skriver att arbetarklassen saknar självförtroende. Åsa Linderborg säger i DN-intervjun:

Klass är en fråga om självförtroende. Arbetarklassen har inte självförtroendet att våga ta plats, att tro att de är värda att bli lyssnade på. Det sitter i hela livet. Jag tänker varje gång jag skriver en text att den här artikeln är min sista. En dag är jag tillbaka på Konsum.

"En dag är jag tillbaka på Konsum, en dag sitter jag där med låg lön och ingen lyssnar på mig. En dag är jag tillbaka där jag hör hemma... " Är det därför folk som gör en klassresa så ofta vänder ryggen till? Är det för att de är livrädda? "Snart kommer någon upptäcka att jag inte är så jla bra som någon tror och då hamnar jag på Konsum igen"... Är det därför de röstar borgerligt, investerar i aktier, köper bostadsrätt, förnekar sina rötter, föraktar vänstern och börjar spela golf?

(Bild: Joakim Pirinen: "Arbetare på väg att tjäna sin första miljon". Aftonbladet)

P.S. Ni har väl inte missat bloggen Konsum?