Samtyckeskrav istället för tvångskrav i sexualbrottslagen?

Våldtäktsrättegångar är inte sällan en mardröm för målsäganden där gamla ligg dyker upp som vittnen, där valet av underkläder påstås ha med sexlusten att göra, där tidigare gruppsamlag verkar fungera som ett indirekt godkännande för att man därefter alltid vill ha gangbang, med vem som helst.
Däremot är det ytterst ovanligt att rättegångar om misstänkta våldtäkter innebär en resumé av de misstänkta gärningsmännens tidigare sexuella beteende. Trots att deras kvinnosyn, deras inställning till förnedringssex och hårda tag, deras erfarenheter av gruppsex faktiskt kan vara av intresse. Inte minst för deras trovärdighet (Aftonbladet).

-

I den våldtäktsdebatt som pågår höjs fler och fler röster som vill ha till en lagändring. Just nu läser jag två intressanta debattartiklar i Expressen och Aftonbladet. Miljöpartiet vill ha till en lagändring (Expressen) och jag är benägen att hålla med. Det har varit oroväckande tyst från mitt eget parti i våldtäktsdebatten. När skall Thomas Bodstöm uttala sig, eller är han nöjd med den lagändring som ägde rum 2005?!

-

Lagändringen 2005 resulterade i att polisanmälda våldtäkter ökade med 32 procent (Brå), men vad beträffar fortsättningen så vet vi ju facit - 90 till 95 av 100 anmälningar om våldtäkt läggs ner för att brott ”ej kan styrkas”.

-

Det är nog dags för en lagändring, men räcker det med enbart en lagändring?

-

STOPPA VÅLDTÄKTERNA NU!

Samhället (och i förlängningen rättsväsendets) syn på våldtäkt

När en 19-åring kvinna i Tingsrätten, måste svara på vilka killar hon har haft sex med, om hon har haft oralsex, hur ofta hon dricker alkohol och om hon tycker om sex - då är något riktigt jävla skevt i rättsystemet.
"De åtalade skulle bara redogöra för vad de gjort under kvällen, sen var det inget mer", säger kvinnan till Aftonbladet.

Det kan tyckas konstigt att dylika frågor, såsom vilka underkläder kvinnan bar, hur mycket hon hade druckit under kvällen etc. fortfarande dyker upp domstolarna, men detta är väl snarare regel än undantag? Jag får en känsla av att rättsväsendet ligger minst 30 år efter sin tid.

Varför är det alltid offret/överlevaren som utsätts för dessa kränkningar?

Under läkarundersökningen konstaterade man att den 19-åringa kvinnan bar tecken på våld mot ansikte, huvud, armar, ben, bål och underliv. De åtalade nekar till våldtäkten.

Helvetes jävlar, jag blir så förbannad. Hon sade ja till sex först, men blev därefter rädd, skrek och grät, var det därför en ening tingsrätt beslutade att ogilla åtalet?

Kvinnor som blir våldtagna drar sig för att polisanmäla incidenten. Är det konstigt?! Först blir man våldtagen, man skäms, man känner sig smutsig, man tar på sig skulden och om man orkar, om man har modet, gör man en polisanmälan. Sedan är processen igång... en lång, nästintill outhärdlig process. En våldtagen kvinna blir kränkt i domstolen (om det nu går så långt, polisanmälan kan nämligen läggas ner) och till syvende och sist blir den åtalde frikänd. Är det konstigt att våldtagna kvinnor inte anser att det är någon idé? Den uppgivenhet en våldtagen kvinna känner?

Katarina Wennstam har i två böcker belyst samhällets syn på våldtäkt: En riktig våldtäktsman och Flickan och skulden. Dessa två böcker borde åtminstone de verksamma inom domstolsväsendet läsa!

Nu senast har Maryam Yazdanfar publicerat en artikel i AiP. Artikeln är även utlagd på hennes blogg. Hon tar upp samma problematik som Wennstam gör i sina två böcker.

Åtminstone finns det instanser som tar sitt ansvar. Södersjukhuset har under en tid haft en akutmottagning för våldtagna kvinnor och nu har man tagit initiativet att öppna en mottagning för våldtagna män. Det är nämligen inte blott och bart kvinnor som våldtas, utan även män. Det skrev redan Märta Tikkanen en bok om för cirka 30 år sedan - Män kan inte våldtas.

Och jag tycker fortfarande att Säkert! med låten Allt som är ditt är jättebra: