HBT-sossen

#homoriot

2012-02-02T10:18:00.004+01:00

Dagens måste: #homoriot på twitter.

Här berättar Robert varför han startade #homoriot.
Foto: According 2 G

Kristdemokraterna moderna familjepolitik

2012-02-02T09:50:00.000+01:00

KD har ju ingen pardon med människor som bryter mot samhällets kardinalnorm: heteronormen. Ack, nej; för HBTQ-individer förordar Kristdemokraterna en strikt "antirelationslinje": inget äktenskap och inga barn, vare sig genom adoption eller insemination. Däremot gärna tvångssterilisering!
Ann-Charlotte Marteus, Expressen

Igår träffade jag och min hustru Åsa för första gången Mama Mias regnbågsgrupp. Vi var fem par och samtalsledare var barnmorskan Lotta Andreasson. Vi ska träffas några gånger under våren och de som vill kan fortsätta hålla kontakten med varandra efter regnbågsprojektet. Det var oerhört skönt att sitta och samtala med fyra andra samkönade par om allt mellan himmel och jord. Känslan "vi är inte ensamma" infann sig.

Om allt går vägen ska jag och Åsa bli föräldrar. Nedkomsten beräknas till början av maj. Vi gifte oss första maj 2009 och tre år senare är det dags för tillökning. Jepp, vi är Svenssonflator. Stolta sådana.

Samtidigt fortsätter Kristdemokraterna sin oförtrutna kamp mot oss hbt-personer (och inte bara mot oss utan mot alla som inte lever i en heterosexuell kärnfamilj). Senast igår skrev fem kristdemokrater på SvD Brännpunkt om KD:s "nya" familjepolitik. Särdeles ny känns den inte. Den går nog hem hos den kristna högern i USA, men jag har svårt att se hur den skall attrahera upplysta väljare i Sverige anno 2012.

Vidare tycker jag att KD är ett fegt parti. KD, ett kristet, värdekonservativt parti, vågar bara propagera för vårdnadsbidrag, nej till samkönade äktenskap, nej till adoption, nej till insemination, ja till tvångssterilisering, men varför inte gå hela vägen? Säg nej till abort! Förbjud homosexualitet! Kvinnans plats är vid spisen! Alla barn som föds utomäktenskapligt är bastarder. Go all the way!

Men nej, i mellanmjölkens land vet KD inte riktigt vilken väg som partiet ska gå. I ena stunden vill KD bli ett hbtq-parti och i andra stunden så är det en antirelationslinje för hbt-personer som förordas. Hur ska det gå för KD när majoriteten av den svenska folket anser att partiet går i otakt med sin samtid?

På samma tema: Aftonbladet, Ilona Szatmari Waldau, Karl Henriksson, Peter Andersson, Folkpartiet Eslöv, Bengt Germundsson, Fredric Kjellberg, Ett skålpund kött, Kollektivet Snigeln, Martin Moberg, Röda Berget, Alliansfritt Sverige

Smolk i glädjebägaren

2012-01-27T15:00:00.001+01:00

Det är en uppsluppen stämning på Fotografiska. Här har nu stora delar av sosseeliten samlats. Doften av kaffe ligger tung över lokalen och solen speglar sig i vattnet utanför. Sorlet av röster, kameror som klickar och många skratt. Carin Jämtin går bokstavligen omkring och strålar. Bra för partiet, säger hon till mig när hon går förbi och kommenterar valet av partiordförande.

Är det måhända lättnad över att VU och PS tillsammans med 26-manna lyckats vaska fram en person som de kan enas kring?

Jag har just haft en kort diskussion med Veronica Palm. Hon anser att det är en bedrift att de har lyckats få fram en person på bara sex dagar som ”alla” kan enas kring. Även om jag inte höll med henne i diskussionen om öppenhet och delaktig, passade jag på att ge henne en eloge för att hon i Gomorron Sveriges soffa betonade att hon minsann inte är vald på livstid. Hon är beroende av medlemmarnas stöd. Det var nog första gången jag hörde henne säga det.

Hyllningskörerna är näst intill unisona. Jag vill inte riktigt stämma in i dem. Det jag är kritisk till är främst den slutna processen, vilket jag skriver om på SVT Debatt idag. Jag håller det för troligt att Stefan Löfven, vid en öppen process med fler kandidater, skulle klara sig mycket bra då han har just stödet från VU, PS och 26-manna, plus att han skulle haft ett rejält försprång som tillförordnad partiledare fram till kongressen i april 2013.

Ytterligare ett påveval, där den enda skillnaden från de tidigare är att den vita röken från Sveavägen 68 kom redan dag fem och att journalister och bloggare bjudits in till ett partistyrelsemöte för första gången i partiets historia, vilket ålderskvinnan Elvy Söderström inte är sen med att påpeka.

Det är något av en déjà vu som jag upplever under presskonferensen. Samma känsla som när Håkan Juholt valdes i mars 2011. Ett väckelsemöte, en frälsare. Löfven är en människa och inte en frälsare (vilket vissa tycks tro här).

Löfvens huvuduppgift är att ena partiet och efter att ha lyssnat på partikamrater, läst deras statusuppdateringar på twitter och facebook, läst blogginlägg och debattartiklar, ja då har han en större möjlighet till det än vad Håkan Juholt någonsin hade.

Löfvens andra huvuduppgift är att vinna val. Han kanske kan göra det om han inte upprepar sina företrädares misstag. Om han omger sig med ett bra lag (ett lag som inte enbart består av vita, medelålders gubbar och ja-sägare), om han omger sig med kärleksfulla kritiker, om han breddar laget och tar in människor från olika håll och kanter och låter fler i riksdagsgruppen göra skäl för titeln ”talesperson” – ja, då tror jag att han har en chans. Vad beträffar jobb och utbildning håller jag det för troligt att Löfven kan matcha Reinfeldt och Borg hyfsat. Dock finns det fler frågor, förutom full sysselsättning, som kan avgöra val. Två av dessa är jämställdhet och miljö.

På facebook gav jag tidigare idag Ursula Berge en eloge för att hon i SVT-soffan lyfte det Gröna folkhemmet och jämställdheten. Hon tackade och skrev:

Det är två vinnarfrågor för s som man bara valt att släppa. Det gröna folkhemmet är ju ett sånt klockrent begrepp. Dags att damma av. Och det enda parti som lyckats driva en jämställdhetspolitik med resultat är ju faktiskt socialdemokraterna. Fråga mig - jag var där när vi satt och tjatade på finansen och andra att nominera kvinnor. Nu har vi nästan 50-50 inom staten. Nu är bara resten kvar... Då behövs järnvilja.

Jämställdhet och miljö är borgarnas akilleshäll, men de är också Löfvens akilleshäl. Må så vara att Löfven (ja, han sade även att han var feminist), i sitt tal på presskonferensen, tog upp såväl jämställdhet som miljö, men nu har jag hört så många företrädare för S orera om miljö, jämställdhet, öppenhet et cetera, vilket senare visade sig vara blott och bart läpparnas bekännelse, att jag inte kan förföras av ett politiskt tal. Det räcker inte längre med ord. Det krävs handling!

När sedan Löfven hävdar att Socialdemokraterna är det enda parti som är ett folkrörelseparti och vidare är det enda parti som kan genomföra rådslag, håller jag på att svälja den snus jag just har lagt under läppen. Det är nämligen att fara med osanning. Miljöpartiet har nyss avslutat sitt rådslag Makten över tiden, där såväl medlemmar som icke medlemmar fick komma till tals.

Det anstår inte ett parti, som har som ambition att bli Sveriges mest öppna, moderna, nyfikna och lyhörda parti, att ägna sig åt slutna processer. Det har ägt rum en kommunikationsteknologisk revolution som innebär att såväl medlemmar som väljare kräver öppenhet och delaktighet. Jag är inte säker på att socialdemokrater i det övre skiktet är helt medvetna om detta. Vidare - är de mogna att reformera partiet så att det återigen går i takt med sin samtid?

Till syvende og sidst vill jag betona att S-krisen går djupare än sin partiordförande, oavsett om denna heter Mona Sahlin, Håkan Juholt eller Stefan Löfven. Krisen genomsyrar hela partikulturen - en kultur som är unken, omodern och gubbig.

Jag älskar inte mitt parti, men jag älskar de värderingar och den ideologi som socialdemokratin står för. Jag kommer att fortsätta min envisa kamp med att denna socialdemokrati åter blir en kraft att räkna med i samhällsdebatten. Även om det innebär att jag måste vara den som strör smolk i bägaren ibland.

Andra som skriver: Folkbladet, DI, Nyheter24, DN, Folkbladet2, Dagens Arena, SVT, SVT2, SR, Aftonbladet, DN, DN2, SvD, SvD2, Johan Westerholm, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Johansson, Norrblogg, Helena Ericson och Peter Högberg

Foto: Kent Wisti

Ett öppet parti, ej ett befästat (del X)

2012-01-26T08:49:00.001+01:00

Stefan Löfven blir ny partiordförande för Socialdemokraterna, läser jag på nätet. Jag förbereder mig på att bli grymt besviken, skrev jag för någon dag sedan. Det verkar som mina misstankar bekräftas. En ny partiledare väljs av VU/PS, inte bara som tillförordnad partiledare, utan han skall även väljas till ordinarie partiordförande på partikongressen i april 2013. Så mycket för den öppenheten. Att nu Jämtin & Co. väljer Löfven (om Ekots uppgift stämmer) visar att deras egna positioner är viktigare än partiet, än socialdemokratin.

Det är idag torsdag och jag vill därför uppmana Carin Jämtin, verkställande utskottet, partistyrelsen och alla medlemmar i S att läsa debattartikeln Visst skulle S ha tid för mer öppenhet på SvD Brännpunkt.

Andra som skriver: Tokmoderaten, Thomas Böhlmark, Peter Andersson, Johan Westerholm, Lena Sommestad, Martin Moberg, Peter Högberg x 2, Staffan Lindström, Leine Johansson,

Processen

2012-01-24T11:44:00.000+01:00

Igår kallade partisekreterare, Carin Jämtin, till en ny presskonferens för att meddela följande: VU ajournerar sig. Kort process, lång process...

Vi kommer inte att stressa. Det får ta den tid det tar, sade Jämtin.

I de sociala medierna hyllas Jämtin för sin insats som partisekreterare. Hon fick ett starkt mandat och hon tog det. Hon är en fantastisk processledare, sade en partikamrat till mig idag och även jag stämmer in i hyllningskören. Men som den socialdemokratiska bitterfitta jag är, vill jag ändock höja en varningens finger för vad som kan komma att hända.

Efter katastrofvalet 2010 uppmanade SSU:s dåvarande ordförande, Jytte Guteland, att alla i partistyrelsen och verkställande utskottet skulle ställa sina platser till förfogande. Håkan Juholt ställde sig bakom Gutelands krav. Till slut var också Mona Sahlin tvungen att uppmana alla i PS och VU att ställa sina platser till förfogande.Med facit i hand vet vi hur det blev. En förkrossande majoritet i PS/VU vägrade. De ansåg nämligen att deras egna poster var viktigare än partiets överlevnad.

Socialdemokraterna fick en ny partiordförande och en ny partisekreterare och någon enstaka person i PS/VU byttes ut. Det är den partikultur som rådde då och det är den partikultur som råder nu. Den genomsyrar de facto partiet. Därför skall Håkan Juholt ha all heder för att han ansåg att partiet var viktigare. Jag önskade dock att fler socialdemokrater i ledande positioner, agerade precis som Juholt.

Guteland framförde i morse återigen kravet på att vädra ut i partitoppen. Mot sig har hon den nyvalda SSU-ordförande Gabriel Wikström, vilket jag skrev om igår.

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?Václav Havel

Partiets kris är djupare än Juholt. Den går ej heller att lösa med en ny partiledare. Inte heller går den att lösa, som många tror, genom att vi "börjar prata politik".

En förklaring till att S går i otakt med sin samtid är just för många i partitoppen har harvat runt i partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen) för länge. Hur skall denna sosseadel forma en politik som attraherar fler väljare, när många av dessa politker inte har den blekaste aning? De har nämligen aldrig haft ett "riktigt" jobb?

Det finns förstås personer i partitoppen som innehar denna sjukdomsinsikt, men de vill inte göra något åt den. Jag har lämnat in en motion som är inspirerad av Miljöpartiets princip om långvarigt sittande. Den kanske går hela vägen till kongressen i april 2013, men då skall ombuden ta ställning till den. Samma, gamla vanliga ombud (övervägande delen heltidspolitiker alternativt jobbar fackligt på heltid och som harvat runt i systemet, precis som många andra). Tror ni, som läser detta inlägg, att S kommer att anamma principen om långvarigt sittande?

Tillbaka till processen att vaska fram en ny partiledare. På fredag kommer Jämtin kalla till en ny presskonferens. På den kommer hon att berätta vad VU/PS har kommit fram till. Betänk att PS/VU består av en majoritet som inte är villig att offra sig för partiets bästa. Jag förbereder mig redan på att bli grymt besviken, men vill naturligtvis bli motbevisad av Jämtin och PS. Inspirerad av Peter Högbergs inlägg Beslutspunkter till Socialdemokraternas VU kommer nedan mitt drömscenarium.

På fredag, när #occupy68an intagit sina platser ställer sig Jämtin vid podiet och meddelar följande:

• att hon kommer att leda partiet fram till kongressen (á la Belgien), alternativ att VU/PS utser en tillförordnad partiledare fram till kongressen. Denna person kommer sedan inte att kandidera till posten som ordinarie partiordförande.
• att den tillförordnade personen är mer av en processledare som får ett starkt förändringsmandat.
• att ge talespersonerna i riksdagen ett större ansvar att driva politik och opposition.
• att hon kommer att sammankalla förtroenderådet för att tillsätta en valberedning. Denna valberednings första uppgift är att arbeta fram en öppen valprocess á la V, MP eller C.
• att, i och med att det blir en öppen valprocess, uppmana de socialdemokrater som vill bli ny partiledare, att öppet tillkännage sin kandidatur och via olika plattformar (blogg/debattartikel/intervju/facebook et cetera) komma med sina programförklaringar.
• att PS och VU ställer sina platser till förfogande, för att deras asvar ska kunna prövas på nytt.

Ett öppet parti, ej ett befästat! Om Socialdemokraterna ska komma tillbaka, om Socialdemokraterna åter ska bli en kraft i samhällsdebatten, om Socialdemokraterna återigen vill bli ett parti som attraherar fler väljare än kärnväljarna då behövs förändring. Inte bara i ord, utan handling.

Fler på samma tema: Marta Axner, Expressen, Martin Moberg, Peter Högberg, Peter Karlberg, Peter Andersson, Leine Johansson, Patrick Gladh, Tord Oscarsson, Göran Johansson, Johanna Graf, VLT; Sydsvenskan, Ystads allehanda, SR, Aftonbladet, GP, Expressen2, SVT, SVT2, SVT3, Aftonbladet,

Ett öppet parti, ej ett befästat (del IX)

2012-01-23T08:21:00.000+01:00

Det pågår nu en diskussion om processen, inte om namn. (Partisekreterare Carin Jämtin i SVT Agenda 20120122)

Ett öppet parti, ej ett befästat är samlingsnamnet på en serie inlägg som jag skrev 2010-2011. Annika Högberg, Sandro Wennberg, Johan Westerholm och jag skrev i november 2010 en debattartikel i SvD. Den är inte på något sätt "startskottet" för diskussionerna om öppenhet i Socialdemokraterna. Vi (och några bloggare till i det progressiva nätverket NetRoots) drog tidigt igång Öppna kriskommissionen.

Igår medverkade Sigtunas starke man, Anders Johansson, i SVT Agenda. Det som förvånade mig var hans motvilja till en öppen valprocess á la V, MP eller C. Johansson hänvisade till stadgarna och mellan raderna kunde jag utläsa följande: "de som förespråkar en öppen process är dumma i huvudet och har inte läst stadgarna".

Nu på morgonkvisten läser jag i SvD att SSU och dess nya ordförande, Gabriel Wikström, byter fot:

För det första måste partiet snarast utse en ny ordförande som kan utgöra en samlande kraft i partiet. SSU har länge pläderat för en öppen process, med flera kandidater och utfrågningar över hela landet. Det gör vi fortfarande, men vi inser dock att en sådan process i dagsläget skulle göra större skada än nytta. Tiden till det finns helt enkelt inte. Sveriges största politiska parti kan inte stå utan ledare i vad som förmodligen skulle vara månader.

Kan inte någon insatt socialdemokrat berätta för mig varför det är så bråttom och varför tidsbrist (och stadgar) nu anges som skäl för en stängd process? Är det inte den stängda valprocessen som är en av orsakerna till att vi befinner oss i den situation vi gör nu?

Att VU/PS måste tillsätta en tillförordnad partiledare fram till kongressen i april 2013 fattar jag också (vad sägs om Ingvar Carlsson?), men nu har vi de facto mer än ett år till denna kongress och därför tänker jag inte släppa kravet på en öppen valprocess. Låt mig därför till syvende og sidst citera första stycket från Arbetarbladets ledare:

Hur djup krisen än är och hur hårda motsättningar mellan partiets falanger än må vara måste nästa ordförande väljas genom en öppen process. Socialdemokraterna måste tänka långsiktigt, i stället för att kortsiktigt med valet 2014 framför ögonen. Att partiet valde hemlighetsmakeri och korridorsspring framför öppenhet förra gången det skulle väljas ordförande är inte ett misstag man kan unna sig att göra ytterligare en gång. Den slutna processen blev till en symbol över partiets förfall, över hur ur takt med tiden Socialdemokraterna är. Den var på många sätt en del av krisen. Socialdemokraterna förstod det inte då. Men de måste förstå det nu, när ordföranden som vaskades fram genom denna slutna och otidsenliga process nu tvingats avgå. De med påstått omdöme var omdömeslösa. Socialdemokraterna måste acceptera detta faktum och nu hänge sig åt den öppna process som moderna väljare förväntar sig av ett parti. Den här gången måste det bli rätt från början.

Fler som skriver: Peter Högberg, SvD, DN, Ylva Johansson, Anna Vikström, Martin Moberg, Marta Axner, Peter Johansson, Johan Westerholm, SR, Aftonbladet, HD, SR2, Ulf Bjereld.

Tidigare inlägg (ett axplock): Ett öppet parti, ej ett befästat, II, III, IV, V, VI, VII, VIII

Occupy 68:an

2012-01-20T08:28:00.001+01:00

Leif Pagrotsky tar en bild på all media som samlats utanför 68:an

Jag sneglade lite på Aftonbladets, SVT:s och Expressens livesändning från Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68:an igår. Sändningar började rekordtidigt. VU:s möte började först två, men redan timmar innan mötet går av stapeln står de där i kylan.

Några går omkring lite planlöst, andra journalister intervjuar varandra i brist på att tillräckligt höga maktföreträdare behagar dyka upp. Jag ser en man stå bakom en journalist och vinka glatt. "Jag är med i teve!" uttrycker hela hans kropp. Journalisterna spanar längst Sveavägen efter sina offer. Är det? Ja, det är Sven-Erik Österberg! Plötsligt springer alla mot Österberg, kamerorna skumpar med bärarna och således även bilderna. Några kameramän är klädda i tjocka, oranga overaller. Är det en Antarktisexpedition? Andra har en hel arsenal med grejer i bälten runt midjan som verkar väga flera kilon. Någon kommer gåendes med en stege. Är det? Ja, det är det! Leif Pagrotsky! Mikael Damberg! Peter Hultqvist!

Mikrofoner uppkörda i ansiktet på S-politikern. Journalister pratar i mun på varandra. Frågorna haglar. Vems fråga tänker politikern svara på? Det avgörs av hackordningen. Politikern vill inte svara alternativt svarar "fel". Frågan ställs om, frågan omformuleras... politikern går in. I väntans tider...

Nya intervjuer med varandra. Journalister försöker återge det politikern just sa. Det som vi, som tittar på sändningen, nyss såg och hörde från politikerns mun. Politikerns ord tolkas.

Ett blombud kommer med ett fång rosor till 68:an. Nyheten toppar plötsligt Aftonbladet.se.

Det är något tragikomiskt över dessa livesändningar. Vi får se en flock journalister och kameramän bete sig, precis som Peter Johansson skriver i sitt inlägg, en hjord gnuer. En annan metafor som dyker upp i mitt huvud är "som hyenor".

Jag minns hur hyenorna, förra gången de stod och frös arslet av sig utanför 68:an, när de blev så oerhört besvikna när de inte lyckades fälla sitt byte. Just nu ryktas det att de inte heller denna gång kommer att fälla sitt byte. Hyenor som blir ännu hungriga.

Och ändock har jag en viss förståelse för att de står där och fryser och beter sig som en hjord gnuer. Det finns ju ett intresse! Peter Johansson tittar ju, så även jag och vi är långt ifrån ensamma (vilket gårdagens twitterflöde vittnar om). Ja, jag kommer nog ha på en livesändning som "bakgrundsljud" även idag.

Efter klockan två, när VU-mötet de facto har börjat, står de kvar. Tills slut förbarmar sig Fredrik Kornebäck (presschef) över de hungriga och frusna journalisterna och släpper in dem. Nu ser jag de vanka omkring i Folkhemmet med en mugg kaffe från automaten.

Ett antikt, grekiskt drama utspelar sig på Sveavägen 68. Året är 2012.

På samma tema: Kristian Krassman och Martin Moberg

Det räcker nu

2012-01-17T11:26:00.000+01:00

Jag öppnar dörren till BLC och innan jag hunnit ta två steg, bombarderar mina kollegor mig med frågor och synpunkter. Vad håller Håkan Juholt på med? Vad händer med Socialdemokraterna? Såg du presskonferensen? Han ljög! Blir man verkligen en bättre människa efter en månad i Mexiko. Vad håller ni på med?!…

Nu sitter jag äntligen i min kur med dagens första kopp kaffe. Så många tankar. Hur ska jag kunna skriva ett sammanhängande inlägg när jag är så arg, frustrerad, besviken, orolig och uppgiven. För att citera Per Gessle: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Igår kväll skrev jag följande på twitter:

En och annan partivän svarade på min tweet:

Jag citerar Håkan. Vi ska bli bättre. Tillsammans kan partiet göra stora saker men vi måste våga tro på det också!

Kan kännas tungt (och detaljgranskat) men jag är fortfarande stolt och jag tror på ett annat samhälle. Kram!

Sluta prata person och börja prata politik. Sluta skriv om Håkan Juholt! Det är politiken som är det viktiga – inte personerna… et cetera, et cetera. Så låter det från många av mina partivänner just nu. Då vill jag först och främst säga att det är jävligt svårt att tala politik, när vi har personer (läs företrädare) som gör det omöjligt för mig att prata om just politik. Ja, jag anser också att politiken är det viktiga, men det går inte, år 2012, att skilja helt på person och politik. Vi kan ha en superbra politik, men om våra företrädare inte kan föra ut den – what’s the point?

Kvinnan, som igår skrev ”jag är fortfarande stolt”, är anställd av partiet. Det är hennes jobb att försvara och försöka förklara. Om hon skrev på twitter: Vad håller Juholt på med?!, ja då får hon nog se sig om efter ett annat jobb. Tjänstemän, rikdagsledamöter, ombudsmän, heltidspolitiker – många är oroliga nu. Många är frustrerade. Dock visar de inte det utåt. Så här beskrev Jonas Bergström det igår:

I riksdagen sitter 112 ledamöter från S som alla önskar de kunde ringa 112 och be dem lösa partiets problem. De tjänar alla 57 000 kronor i månaden och är talespersoner i alla möjliga olika frågor. Ändå är de tysta. Alla verkar rädda för att säga något, för tänk om de säger fel? Alla sitter de och väntar på att Håkan Juholt ska skärpa sig.

Bergströms slutkläm är också väl värd att återge: Mitt i Socialdemokratins kris ska vi visa att det finns en rörelse i rörelsen. Vi är den rörelsen.

Att Håkan Juholt är tillbaka efter semestern vet nog alla om vid det här laget. Intervjun i SVT resulterade i många rubriker. Men det var tyvärr bara början på ett nyhetsflöde som eskalerade någon gång under gårkvällen och då orkade jag inte läsa mer, jag orkade inte diskutera mer.

I går morse visste jag inte vad som komma skulle. Det började nämligen med att Juholts medverkan i Fråga doktorn ”diskuterades”. Någon på kommunikationsavdelningen… förlåt, jag menar förstås Avdelningen för Analys och opinion, kläckte väl idén, efter att ha sett avsnittet med Mupparna i serien The West Wing. Det som är bra för Abbey Barlets image, måste vara bra för Håkan Juholts image.

Sedan läste jag Niklas Svenssons ”avslöjande” om Juholts svarta lista. Det ”avslöjandet” retweetades främst av Socialdemokraternas politiska motståndare. Jag avfärdade det direkt.

Ja, jag tillstår Juholt höll ett hyfsat tal på Folk och försvars rikskonferens (även om våra politiska motståndare inte håller med om det), men den efterföljande presskonferensen var katastrofal.

För det första tycker jag att det är obehagligt när någon pratar om sig själv i tredje person, vilket Juholt gjorde. Jag googlade på ”fenomenet” och hittade detta på Yle:

Retorikexperten Mika Hietanen förklarar att detta är något personer ofta gör om de vill höja sig själv över den de talar till.

- Allt handlar om det som vi i retoriken kallar för etos, det vill säga det intryck vi ger av oss som människor och talande personer. Vill man förmedla ett ultrahögt etos eller vill man ge en bild av att man är nära den man talar till?

För det andra det felaktiga uttalandet från Juholt (regeringen "drev igenom" en ny försvarspolitik med stöd av SD) som resulterade i att Juholt fick svar på tal av självaste försvarsministern och ytterligare rubriker skapades.

För det tredje den efterföljande ”skademinimeringen” från Juholts sida. Och här måste jag säga att jag saknar ord:

Självklart vet jag att SD inte satt i riksdagen under förra mandatperioden. Det är dåligt att försvarsministern antyder något annat. Det är låg nivå, sade Juholt till TT och vidare Jag uttryckte mig medvetet drastiskt för att belysa minoritetsregeringens problem.

Dygnet har ju bara 24 timmar. Nu kunde det väl inte bli värre? Ingenting kunde väl toppa fadäsen på presskonferensen? Men strax innan fem på eftermiddagen skriver Mats Knutson att Juholt tänker möblera om i toppen. Sven-Eric Söder petas och in kommer (trumvirvel) Urban Ahlin.
URBAN AHLIN?!

Till de gräsrötter som anser att politiken är viktigare än person(en/erna) har jag en fråga: Vad tycker ni om den utnämningen?

Ahlin är kanske en bra politiker (är han det?). Det må så vara, men han är också en sexistisk mansgris. Ja, jag vet… hårda ord från min sida och nu kanske någon rycker ut till Ahlins försvar och säger ”men han har inte blivit fälld för sextrakasserier”. Nej, för det gjordes ingen polisanmälan. Partiet sopade hans sextrakasserier under mattan.

Som grädde på moset publicerade Nyheter 24 i går kväll nyheten Har Håkan gjort ännu en Juholtare? Det var då jag skrev tweeten ovan. Det var då jag inte orkade läsa mer. Det var då jag stängde av datorn.

För en timme sedan ringde en partikamrat och berättade att Ibrahim Baylan ska bli näringspolitisk talesperson.

Juholt, jag tyar inte längre. Mitt tålamod är slut. Det räcker nu.

På samma tema: Johan Westerholm x 2, Martin Moberg, Göran Johansson, Kent Persson, Tokmoderaten, Kent Filppu

[Uppdaterat]
S-kvinnor säger ifrån

Hej SVT, Tv4, Kanal 5, SF, Yellow Bird med flera!

2012-01-10T08:49:00.000+01:00

För ett tag sedan skrev Metro om Sigge Eklunds blogg Movies They Should Make. Eklunds blogg triggade min fantasti. Vilka program, filmer och serier vill jag se i teve och på bioduken?

Bra böcker bör filmatiseras och visst har många böcker filmats, men jag anser att ännu fler filmer och serier ska basera sig på just böcker.

Under 90-talet läste jag Louise Boije af Gennäs Bok Stjärnor utan svindel. Boken har, enligt Wikipedia, sålts i 150 000 exemplar. Jag var övertygad om att boken skulle filmatiseras, men icke.

När jag läste Henrik Berggrens bok Underbara dagar framför oss, twittrade jag ”SVT måste göra en serie om Olof Palme!”. En fågel har dock viskat i mitt öra att det skall göras en trilogi om Olof Palme. Är det måhända Jonas Karlsson som ska spela Palme?

När får vi se en film eller serie som är baserad på Anita Kratz bok Ensamvargen?
Är det inte dags att de politiska bloggarna får komma in i finrummet? Nyhetsbyrån i all ära men tänk om Tokmoderaten och HBT-sossen fick bli programledare för ett politiskt program?

Ja, jag är en politruk och därför vill jag även att SVT ser över sitt program Debatt. Programmet har fått kritik och jag som har erfarenhet av att vara såväl tittare som medverkande delar denna kritik. Debatt har vidare fått allvarlig konkurrens av TV4:s Kvällsöppet. Det är dags att förnya och förbättra Debatt!

Ni som känner mig, ni som läser min blogg, mitt twitterflöde och mina statusuppdateringar på facebook vet att jag älskar den danska serien Borgen. Jag älskade även filmatiseringarna som var baserade på Hanne-Vibeke Holst böcker (Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret). Är det inte dags för en svensk serie som utspelar sig i Riksdagen, Rosenbad och partikanslierna? I serien får vi följa politiker, tjänstemän med flera i maktens korridorer. Jag kan vara med och skriva manus till serien!

Mer hbt!

Vi hbt-personer är svältfödda på böcker, filmer, serier som handlar om ”oss”. L-Word sändes i hela sex säsonger i USA och var en formidabel succé även i många andra länder. 2010 visade brittisk teve serien Lip Service och denna vår kommer säsong två att sändas. Vad har vi i Sverige fått? Selma Lagerlöf (där det enda lesbiska är när Lagerlöf och fröken Elkan håller varandra i handen)?! Nej, det är dags för en svensk tv-kanal att ta upp handsken och satsa på en svensk version av L-Word alternativt Lip Service.

Ett framtida inlägg kommer att handla om vad jag inte vill se på teve.

Partiskatt

2012-01-09T08:48:00.000+01:00

Igår beslutade Vänsterpartiets kongress att höja den så kallade interna partiskatten. Det innebär att alla förtroendevalda får behålla max 27 500 kronor varje månad efter skatt, resten skall gå till partikassan. Jag följde diskussionerna om partiskatt på twitter och facebook och ju mer jag läser om partiskatt, desto mer positiv blir jag till den.
Fredrik Jansson (se bild nedan) är imponerad och menar att om Socialdemokraterna skulle införa en sådan partiskatt, skulle det bli ett tillskott i partikassan på åtminstone 60 miljoner.

Som jag skrev i mitt inlägg igår, har S betydligt mindre resurser att röra sig med än tidigare och då vore ju införandet av en partiskatt en dellösning på problemet. Nu har dock partikamrater uppmärksammat mig på att de flesta arbetarekommuner redan har något liknande. I S heter det dock kansliavgift och i Stockholm (min arbetarekommun) är taket på 24 000 kronor enligt Veronica Palm (men enligt en annan uppgift är taket 18 000 kronor).

Om man sätter upp ett tak (som fallet är i Stockholm) blir avgiften proportionerligt högre för fritidspolitiker och om avgiften drabbar fritidspolitiker hårdare än riksdagsledamöter, blir jag en smula tveksam till partiskatt/kansliavgift. I nuläget förhåller det sig så att riksdagsledamöter med 57 000 kronor i månaden har en årsinkomst på 614 000 kronor och betalar endast 18 000 kronor i kansliavgift, vilket motsvarar 2,8 procent av årsarvodet. Ett borgarråd som tjänar 80 000 kronor i månaden har en årsinkomst på 960 000 kronor. Idag betalar ett borgarråd endast 18 000 kronor i kansliavgift, vilket motsvarar 1,9 procent av årsarvodet.

I Fredrik Janssons diskussionstråd föreslår dock Calle Melin en avgift på till exempel 15 procent av arvodet och utan tak. Han skriver även: Jag tror inte på att sätta ett nettotak men däremot på ersättningar som ligger närmare de som gäller för vanliga löntagare. I väntan på det är höga avgifter till partiet en bra kompromiss. En RD-ledamot kanske borde tjäna 25% mer än LO-snittet och ett statsråd 50% mer. Kommunal- o borgarråd mellan 25 och 50 beroende på om de är KSO el bara 'vanlig'.

Föreningen Unga S-kvinnor Rebella (som jag är med i) har skrivit en motion som är identisk med Melins förslag. Föreningen vill ta bort taket för kansliavgifterna och alla med fasta arvoden ska betala 15 procent av arvodet för politiska förtroendeuppdrag i kansliavgift.

I boken Trondheimsmodellen skriver Aron Etzler om Europas snabbast växande vänsterparti - Socialistiska partiet (SP) i Nederländerna (som också är Nederländernas rikaste parti). En framgångsfaktor för SP är just partiskatten (s. 156):

Socialistiska partiet finansierar större delen av sin verksamhet, dels genom frivilliga bidrag, dels genom en obligatorisk partiskatt som kommer från alla parlamentariker. 2004 stod partiskatten för 2,23 miljoner euro (tjugo miljoner svenska kronor) eller trettionio procent av partiets totala intäkter på 5,7 miljoner euro, eller strax under femtio miljoner kronor. Den största delen av partiskatten, kom från de då 176 ledamöterna i kommunala församlingar. Tillsammans med femton procent frivilliga bidrag står självfinansiering för över hälften av partiets intäkter. De övriga trettiofem procenten är olika former av bidrag från staten.

Rent tekniskt fungerar partiskatten på följande sätt: varje person som kandiderar till ett parlamentariskt uppdrag skriver under ett avtal med partiet som innebär att han eller hon kommer skänka Socialistiska partiet hela inkomsten överstigande en nivå, som är lika för alla. Nivån är indexerad och motsvarar ungefär en lärarlön. År 2004 var den 2.100 euro eller cirka 20.000 svenska kronor.

Redan före sitt genombrott hade SP lyckats förvärva en del byggnader, som huvudkvarteret i Rotterdam. Men eftersom det är parlamentarikerna som bidrar växer partiskatten för varje nytt parlamentariskt uppdrag.

Som SP resonerar finns det fler skäl för att ha en partiskatt. Först och främst tillåter partiskatten partiet att vara det som man vill vara. Ingenting är gratis, inte ens för ett parti med många aktivister. För det andra är partiskatten en rättviseprincio som håller partiet samman. De flesta aktiva medlemmar får inte ett öre för sitt arbete. Och för ett parti som värderar lokal aktivism till och med högre än arbete i parlamentet skulle något annat vara en moralisk omöjlighet.

- Bonus är att den håller karriäristerna borta, säger Hans van Leeuwen.

Det finns alltså många fördelar med partiskatt. Låt mig därför till syvende og sidst citera ett stycke från Rebellas motion Ta bort taket på kansliavgiften:

Det finns dessutom två stora fördelar med att ta bort taket för kansliavgiften. För det första kommer det innebära mer pengar till politisk verksamhet och kampanj i Stockholms arbetarekommun. En försiktig uppskattning är att ett borttaget tak för kansliavgifterna skulle ge över en miljon kronor per år i ökade intäkter. Det skulle till exempel ge möjlighet att bedriva mer studier och mer utåtriktad verksamhet. För det andra skulle det få bort ett principiellt problem. I samhället i övrigt vill vi ha progressiv beskattning. Den som tjänar mer ska också bidra mer till det gemensamma. Men som kansliavgiften är utformad nu är den i praktiken regressiv. Vi har alltså beslutat om ett system för våra egna arvoden som inte alls motsvarar vår politik för samhället i övrigt.

Andra som skriver om partiskatt: Flamman, SR, SvD, Expressen, GP, DN, SVT, Sydsvenskan, Karl McFaul, Thomas Böhlmark, Nicke Grozdanovski, Jesper Svensson, Fredrick Legnemark, Alltid Rött Alltid Rätt, Johan Hedin, Ronny Åkerberg, HD:s ledarblogg

Brain drain

2012-01-08T11:18:00.001+01:00

Strax innan Socialdemokraternas förtroenderåd i december 2011, var vi cirka 60 opinionsbildare som blev bjudna på lunch av Håkan Juholt och Tommy Waidelich. Platsen var Folkhemmet, Sveavägen 68 och det fanns gott om tid för frågor och några av oss passade på att ställa riktigt obekväma frågor till de båda herrarna.

Jag minns inte vilken fråga det var, men när Juholt svarade att S lider av brain drain, insåg jag att Socialdemokraternas partiordförande var väl medveten om, åtminstone en faktor, som förklarar S-krisen.

Opinionsbildare från såväl höger som vänster har påtalat denna brain drain fler gånger. Senast idag skriver Olle Zachrison om detta i SvD. Han skriver bland annat:

Socialdemokraternas kris är så mycket djupare än Håkan Juholts. När ett tidigare maktparti inte längre prenumererar på regeringsinnehavet minskar dess attraktionskraft för talanger. Om valet står mellan en underbetald ökenvandring i opposition och ett välavlönat jobb i en het sektor, då är det lätt att spola partiboken.

Även Peter Santesson delar denna analys:

Socialdemokraterna som statsbärande parti var tidigare en självförstärkande process. Det långa maktinnehavet gjorde partiet till en attraktiv språngbräda för unga talanger. Från mina egna studieår minns jag kamrater som var minst lika marknadsliberalt sinnade som jag, men som ändå bar partibok och odlade band till rörelsen. Det var bra för karriären och renderade jobb i regeringskansliet och Bryssel. Att vara medlem i Socialdemokraterna sa mer om ens ambitioner än ens ideologiska hemvist. Följaktligen fick partiet ett fint inflöde av kompetent folk som kunde användas till att ytterligare befästa den maktposition som gav partiet sin dragningskraft.

När Socialdemokraterna innehade makten använde partiet regeringsmaskineriets stora resurser för att sätta avtryck i samhällsdebatten. Nu är det istället Moderaterna som har tillgång till dessa resurser. Efter två förlorade val, mindre pengar i partikassan och i opposition har SAP:s attraktionskraft minskat avsevärt.

Efter valförlusten 2006 var det ett mindre lämmeltåg som lämnade Socialdemokraterna till förmån för kapitalet. Dessa personer är nämligen inte intresserade av att jobba partipolitiskt, när partiet befinner sig i opposition. De vill blott och bart jobba för S, när S innehar regeringsmakten. När Socialdemokraterna åter intar Rosenbad, är jag övertygad om att några av dessa återvänder. Jag hoppas att de inte tas emot med öppna armar, eftersom jag är av åsikten "i nöd och lust".

2010 såg jag samma fenomen upprepa sig. Det fanns nämligen några "uthålliga" som var övertygade om att alliansens valvinst 2006 endast var en parentes i svensk politisk historia, men när det visade sig att så inte var fallet, övergav även dessa tjänstemän skeppet.

I och med minskade ekonomiska resurser, har partiet vidare erbjudit tjänstemän avgångsvederlag om de säger upp sig. De tjänstemän som nappat, är de som vet att de är attraktiva även utanför partiet. De kunniga och kompetenta har sagt tack och adjö (och det är dessa som partiet verkligen behöver just nu). Kvar är tjänstemän som befinner sig på ålderns höst, medelmåttor (som åtminstone bär på insikten att de inte kan få jobb någon annanstans) och några SSU-are som inte kan tänka sig jobba för kapitalet.

Även Juholt skyller på minskade resurser. Vad dock Zachrison, Santesson och Juholt missar i den gemensamma analysen är att det de facto finns människor som mycket väl kan tänka sig jobba för S även när partiet befinner sig i opposition. Dessa människor accepterar även en mindre lön än vad tidigare, politiska tjänstemän gjorde. Några av dessa går under benämningen "kärleksfulla kritiker", andra är sådana som aldrig kommer fram eftersom vissa vägrar att flytta på sig.

Det finns en väg ut ur detta. Det gäller bara för Håkan Juholt, Carin Jämtin et alia att våga tänka utanför lådan. En socialdemokratisk nystart kräver lateralt tänkande. Det behövs inga stora resurser för förnyelse. Vad som behövs är mod och vilja (och kompetens).

Bild: Copyblogger

[UNDER STRECKET]
Lästips: Martin Mobergs inlägg och Peter Högbergs två inlägg Sossar och Vänster i otakt med det mesta...
och När Vänstern glömde Marx för konservatismen...

Drömmen om ett riktigt arbetareparti

2012-01-07T14:22:00.000+01:00

De enkla orden

Vad de enkla orden är svåra
Bröd, frihet, fred
Generat vänder vi dem långsamt i munnen
Stammar dem och smusslar skamset undan dem i större sällskap
Vi räds för dem,
som kände videras enorma kraft bränna i tungan.

Ord som förlorat sin sälta, sin mening.
En gång skrevs de nattetid på husväggarna
Medan städerna sov och samvetet vakade
Dagningen tände skriften
Och brände in den i hjärtan
Som aldrig skulle glömma.

Ord behöver hjärtan för att kunna leva
Människan behöver frihet för att kunna leva
Utan fred mognar aldrig kornet till bröd
Människan måste äga de tre:
Brödet, friheten, freden
Därför måste de ständigt skrivas igen
Därför måste de svåra orden återigen bli enkla.

Stig Carlsson

Moderaterna är vår tids arbetarparti, står det att läsa på M:s hemsida. Ett parti som saboterar för arbetare är inget arbetarparti. Det är Reinfeldtska - moderat nyspråk. Ord som förlorat sin sälta, sin mening blir bara floskler. Dock verkar det som om Moderaterna gång på gång kommer undan med sitt nyspråk. Vi är drabbade av en retorisk epidemi, inte bara orsakat av M utan även av de andra politiska partierna. Kristdemokraterna ägnar sig åt "verklighetens folk" och "relationslinje", medan Socialdemokraterna, med Håkan Juholt i spetsen, talar om kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar. Utan en sammanhållen, socialdemokratisk berättelse, utan konkreta, tydliga och realistiska förslag så förvandlas även dessa ord till floskler. Dock skall detta inlägg inte handla om nyspråk utan om avsaknaden av arbetare i Socialdemokraterna.

När Moderaterna började nyttja ordet "arbetarparti" gick många socialdemokrater i taket, så även jag. Det finns bara ett arbetar(e)parti och det är det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet, som förkortas SAP. Men vänta... SAP? Numer är det rätt och slätt S eller Socialdemokraterna. Vilket de facto är mer ärligt än att kalla sig "arbetareparti". I begynnelsen (läs i slutet av 1800-talet) så skapades SAP av arbetare, med arbetare och för arbetare.

Ser vi till Socialdemokraterna idag så är det ju lite si och så med det. Ja, det beror på hur man definierar "arbetare". För några år sedan skrev jag inlägget Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb? Inlägget har följts upp av fler: Inte skitjobb, men väl skitvillkor, Väktare OCH människa (utdrag från en chattdiskussion), Anställningsnummer 2997 och "För att vara akademiker har du ju båda fötterna på jorden" (och här får vi åtminstone veta vilka som är arbetare enligt Veronica Palm).

I Wikipedia står följande:

En arbetare är en person som säljer arbetskraft till en arbetsgivare utan att räknas som tjänsteman och därmed tillhör arbetarklassen^{[källa behövs]}.
I svensk statistik och politisk debatt räknas de som arbetare vars yrken hör hemma i ett LO-förbunds kollektivavtalsområde. Gränslinjen mellan arbetare och tjänsteman gick länge huvudsakligen mellan industri- och tjänsteproduktion, men allteftersom svenska industriarbetare har blivit mer kvalificerade och fått högre löner så har begreppen glidit ifrån sina namn [...]
Marxistisk definition [redigera] Inom marxismen definierar man alla människor som säljer sin arbetskraft som arbetare^{[källa behövs]}. Detta inkluderar läkare, ingenjörer och andra som inom sociologin ses som medelklass.

Veronica Palm anser alltså att arbetare är de som här hemma i LO. Nu är tyvärr Palm en av de politiker som framhåller att hon är barnskötare. Och nej, hon är inte ensam om det. Trots att många av våra företrädare har harvat runt i arbetarrörelsen på olika poster, titulerar de sig gärna med ett LO-yrke (men aldrig som heltidspolitiker, förtroendevald et cetera). Deras huvudsakliga födokrok har varit S (och i förlängningen arbetarrörelsen), men ändock envisas de med att kalla sig arbetare.

För någon vecka sedan åt jag och Åsa middag med två andra sossar (som har varit med betydligt längre än vad vi har varit). Mannen sade då att det var oerhört positivt att rörelsen nu lät unga socialdemokrater studera klart på universitet, innan de anställdes. Tidigare hade rörelsen nämligen anställt dessa innan avlagd examen.

Vi har nu ett socialdemokratisk parti som går i otakt med sin samtid just på grund av ovanstående fenomen. Vi har företrädare som vägrar flytta på sig och vi har unga killar och tjejer som, direkt efter examen i företrädesvis statsvetenskap och nationalekonomi, anställs som politiska eller fackliga tjänstemän (och om några år kommer vara riksdagsledamöter, ombudsmän med mera). Framför allt har vi ett socialdemokratisk parti som har en väldigt snäv definition för "arbetare". Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Vilka slåss Socialdemokraterna för?

Jag anser att det är nyttigt om våra företrädare (och politiska tjänstemän) har fler perspektiv. Det är därför jag har skrivit motionen Inför princip mot långsittande. Varför inte jobba några år ute i "det verkliga livet"? Det är bra, inte bara för personens egen utveckling, utan för partiets. Våga lämna "innanförskapet". Släpp vidare fram personer som kommer "utifrån", från sidan... Du är alltid välkommen tillbaka.

De som kommer in behöver inte vara unga. Det finns gott om progressiva, nytänkande personer över 50 (precis som det finns SSU:are som låter så gammeldags att man blir mörkrädd)... Om det görs kommer det snart att märkas. S kommer åter att bli en kraft att räkna med.

Jag drömmer om ett parti av arbetare, med arbetare och för arbetare.

P.S. Min definition av arbetare är inte snäv, så som i Palms fall.

Lästips: Johan Westerholms inlägg Bidragspartiet och Martin Ezpeletas krönika Socialdemokratin - den bedragne äkta mannen.... ja, mina inlägg Suburbia och Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VII) också.

HBT-sossen tipsar om andras blogginlägg

2012-01-01T14:56:00.003+01:00

På årets första dag har socialdemokraten Ylva Johansson skrivit ett ovanligt klarsynt blogginlägg, som jag rekommenderar varmt. Johansson skriver bland annat:

Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan. Mediedrev och illvilliga borgare har det alltid funnits. Socialdemokratiska partiet i allmänhet och partiets ordförande i synnerhet har alltid blivit baktalade och hånade. Det är inget nytt. Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året.

Juholtare

2011-12-30T10:25:00.001+01:00

2011 må vara ett förlorat år för Socialdemokraterna, men partiets ledare, Håkan Juholt, har onekligen lämnat avtryck i såväl den politiska historien som i det svenska språket.

Språkrådet har lanserat sin nyordslista för 2011 och bland nyorden finns såväl "förlåtelseturné" som "Juholtare". Även "lyssna in" finns med i nyordslistan och det är ett uttryck jag avskyr. Läs gärna Maria Ludvigssons inlägg om just "lyssna in".

De är många andra som skriver om nyordslistan. Här kommer ett axplock:
Sydsvenskan, SR, SR2, SR3, Expressen, GP, nyhetsverket, Norran, Stationsvakt, UNT, Ajour, SvD, Ericas tillhåll

Foto: Linda Håkansson/Socialdemokraterna

Karnivor med dåligt samvete

2011-12-29T13:38:00.002+01:00

I mitt inlägg Who wants to be a chicken? skriver jag:

Fördomsprofilen för en flata är bland annat att hon är vegetarian eller vegan, har katt och dricker hellre (ört)te än kaffe. När jag äter kött i något sammanhang, får jag ofta frågan "Men är inte du vegetarian?!" Nej, jag är inte vegetarian eller vegan. Jag älskar kött. Jag är en karnivor som älskar entrecote, gås, kyckling, anka, bacon, korv, isterband, köttbullar, oxrullader...

Jag stör mig på mitt köttätande. Jag till och med skäms för att jag äter kött (även om jag äter betydligt mindre kött än den genomsnittliga svensken). Jag driver visionen Det gröna folkhemmet. 2.0 här på bloggen. Jag kampanjar för En köttfri måndag, men faktum består - jag äter kött.

Julia Svensson skriver i SvD att reportageboken Äta djur av Jonathan Safran Foer finns i hennes tankar ständigt:

På grund av mitt irrande i menyernas gråzoner sitter Jonathan Safran Foer numera ständigt som en apa på min axel. Under julen har han tjattrat allt högre: Vår rikedom betyder inte att djuren och resten av världen är till för att tjäna oss.

Jag har inte läst hans bok, men jag ska. Jag plågar mig nämligen med att läsa böcker och se dokumentärfilmer som just handlar om djurhållning, vårt köttätande och dess påverkan på klimatet, ja rätt och slätt äta djur. Jag hoppas nämligen att brytpunkten kommer även för en köttälskare som jag. Jag hoppas att den dagen kommer då njutningen av en blodig biff med potatisgratäng inte längre är tillräcklig för att försvara mitt köttätande.

Tidigare inlägg: En köttfri dag i veckan (del III), En köttfri dag i veckan (del II), En köttfri dag i veckan, Quorn är min räddning!,Hermans - en liten oas, Det gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad.

Jag var bara inte gjord för ekonomi

2011-12-23T11:53:00.000+01:00

På sin facebooksida tipsar Marika Lindgren Åsbrink om Erik Hegelunds inlägg Lär dig ekonomi. Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag hyser en obesvarad kärlek till (national)ekonomi, vilket jag har skrivit om i bland annat inläggen Nyanser i det svarta och Nationalekonomi - en halvklassisk humanists längtan.

I sin slutkläm skriver Hegelund:

Om ni inom kulturvänstern inte hade varit så lata och snobbiga de senaste decennierna hade ekonomin varit intressantare. Det mesta av resonemang, teorier och modeller finns ju där – för den som orkar leta. Kanske hade vi sluppit låtsatsdebatten om ekonomins ideologi. Vänstern hade definitivt varit smartare. Sverige hade kanske varit ett bättre land att leva i.

Hegelund skriver även: Men det kommer inte bli mycket intressanta vänsterperspektiv på ekonomin om vänstern är för fin för att ta i ämnet. Jag misstänker att jag, enligt Hegelund, tillhör "kulturvänstern".

Jag har under hösten verkligen försökt bemästra (national)ekonomi. Jag har läst En nationalekonomi för vänstern. I kommentarer till de två inläggen, jag hänvisar till ovan, blev jag rekommenderad att läsa två blogginlägg av Lars P Syll. Jag frågar även Syll om han har några tips på hur jag ska bemästra nationalekonomin och fick svaret:

Ja nationalekonomi är tyvärr inte så lätt. Klas Eklunds ”Vår ekonomi” (2010) är en pedagogisk och relativt lättillgänglig introduktion. Mina egna mer historiskt orienterade ”Ekonomisk doktrinhistoria” (2011) och ”Den dystra vetenskapen” (2001) ger också lite av alternativa synsätt och inte bara den förhärskande neoklassiska synen på nationalekonomi.

På biblioteket lånade jag Klas Eklunds Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin. Jag läste den till och från jobbet. Jag lånade till och med om den, men efter två månader gav jag upp.

Ja, jag såg även ett och annat seminarium i serien Progressiv ekonomi för jobb och välfärd på ABF Play.

Till slut var det bara för mig att inse att jag var bara inte gjord för ekonomi. Det har vare sig med lathet eller snobberi att göra. Och nej, jag är inte "för fin för att ta i ämnet" (vilket min redogörelse ovan torde vittna om). Jag är en halvklassisk humanist och överlåter därför åt andra, företrädesvis nationalekonomer på vänsterkanten, att ägna sig åt det de gör bäst.

Vad beträffar snobberi, anser jag snarare att Syll gör sig skyldig till detta i och med sitt svar till mig ("nationalekonomi är tyvärr inte så lätt"), underförstått att nationalekonomi är betydligt svårare att lära sig än, låt oss säga, arkeologi. Jag vet inte om Syll har studerat latin, men om inte - kan jag meddela att latin inte heller är så lätt att lära sig.

Ja, jag håller med Hegelund att vi inom vänstern, i synnerhet Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, behöver just vänsterperspektiv på ekonomin. Då jag inte är gjord för ekonomi, låter jag därför Peter Gerlach, Marika Lindgren Åsbrink, Dany Kassel, Kajsa Borgnäs med flera nationalekonomer göra "jobbet".

Till syvende og sidst vill jag hävda att det snarare är nationalekonomerna som behöver en rejäl dos humaniora (och inte vi humanister som behöver nationalekonomi).

Socialdemokraterna, Stockholm och skyskrapor

2011-12-23T09:34:00.002+01:00

Socialdemokraterna i Stockholm vill ha skyskrapor. Foto: S-kansliet/Stadshuset

Det är ju inte direkt en hemlighet att jag anser att Socialdemokraterna i Stockholm saknar Fingerspitzengefühl. Inte alltid, men ofta. Slussen, Förbifart Stockholm, TV-eken (nej, jag ville heller inte att eken skulle sågas ner, men att göra ett politiskt utspel av det?)...

Jag är heller inte så imponerad av våra företrädare i Stockholms stad. För ett tag sedan hade stockholmssossarna en ypperlig chans att välja Gabriella Granditsky Svenson till oppositionsborgarråd och Linnea Björnstam till kommunsekreterare. Repskapet valde dock att gå på de förslag som Stockholms arbetarekommuns styrelse lade fram. Suck.

Fingerspitzengefühl är av största vikt i en stad som Stockholm. Vi behöver företrädare som stockholmarna kan identifiera sig med. Vi är framför allt i akut behov av en socialdemokratisk stockholmspolitik som attraherar många och inte blott ett fåtal. Bevara Slussen-anhängare är få, men högljudda. Majoriteten av stockholmarna vill att den skall rivas. Om jag inte missminner mig, nyttjar 80 procent av stockholmarna kollektivtrafiken, därför gillar jag att S i Stockholm just vill satsa på bland annat tunnelbanan.

Förslag som förvandlar Stockholm till en cykelstad i likhet med Köpenhamn, är också något som ligger många stockholmare varmt om hjärtat. Där är S i Stockholm helt rätt ute. Jag är vidare emot Förbifart Stockholm. Det är inte S i Stockholm. Suck.

Stockholm, Sveriges huvudstad är enligt min mamma (som är född och uppvuxen i Hamburg) en by. Vi som bor i Stockholm vill naturligtvis inte att staden uppfattas som en by, snarare tvärtom. Även om Stockholm som liten stad (i förhållande till andra världsstäder) ligger närmare verkligheten än Stockholms aspirerande självbild, har de facto politikerna i Stockholm möjlighet att närma sig självbilden medelst politiska förslag som just förvandlar Stockholm till en världsstad.

Eftersom jag anser att det varit sparsmakat med intressanta, relevanta och realistiska förslag från S i Stockholm blir jag överlycklig när jag i dagens Metro läser att Socialdemokraterna i huvudstaden vill se skyskrapor vid Västerbrons fäste. Tankarna går till Manhattan och även om jag inte är överdrivet förtjust i skyskrapor, tror jag att många stockholmare gillar förslaget.

Sammanfattningsvis kan man säga att det har kommit ett och annat bra förslag från S i Stockholm. Dessa överskuggas dock, enligt mig, av de dåliga förslagen, den svaga oppositionen och de svaga oppositionsborgarråden.

Jag har för vana att inte kommentera opinionssiffror, utan ägnar mig hellre åt opinionsbildning, men om inte S i Stockholm skärper sig, kommer det inte bli roligt på valdagen i september 2014. I mitt inlägg La onda verde skriver jag om den gröna vågen som sveper över Europa. Miljöpartiet kommer, om inget görs från socialdemokratiskt håll, gå om S i Stockholm redan 2014. Ja, det är bara en tidsfråga innan MP går om Moderaterna i Stockholm.

Om jag inte var sosse i själ och hjärta, hade jag nog gått över till MP redan 2009.

I egenskap av gräsrot, anser jag att det är mitt "jobb" att agera blåslampa. Genom att skriva inlägg som detta, hoppas jag att S i Stockholm tar åt sig av kritiken, kavlar upp ärmarna och börjar jobba stenhårt för att skapa en socialdemokratisk stockholmspolitik (plus lyfter nya namn på listorna och då menar jag att de hamnar på valbar plats) som gör att att många stockholmare 2014 röstar på just S.

Till syvende og sidst några uppmuntrande ord till S i Stockholm (ja, kanske partiet i stort): Det finns en väg ut ur detta. Det är Ingvar Carlsson och jag övertygade om.

Läs även Johan Westerholms inlägg En obehaglig julhälsning.

[UPPDATERAT]
Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin har också bloggat om skyskrapor.

Jämställdhet är borgarnas akilleshäl

2011-12-22T13:43:00.000+01:00

I sitt jultal tog statsminister tillika moderatledaren Fredrik Reinfeldt upp våld i nära relationer. Nio initiativ mot våld i nära relationer.pdf (157 kB) finns på Moderaternas hemsida och nej, jag tänker inte, i likhet med Peter Johansson, fråga vilken tomte som ska betala Reinfeldts jullöften. Nu har statsministern ägnat ett helt jultal till detta och jag håller det för troligt att regeringen vaskar fram de pengar som behövs. Om Reinfeldt och regeringen inte gör det handlar det återigen blott och bart om retorik. Ord och ingen handling, mycket snack men lite verkstad.

På SvD Brännpunkt skriver idag Anna Kinberg Batra och Saila Quicklund en debattartikel med rubriken En mer jämställd jul med M och alliansen. När jag läser den tänker jag "är det här ett tidigt aprilskämt?", dock inser jag snabbt att Moderaterna är inte vilket parti som helst. Det agerar nämligen som en PR-byrå. Eftersom Moderaterna mycket väl är medvetna om att jämställdhet är borgarnas akilleshäl, så kommer nu partiet att, medelst utspel, försöka förändra den bilden. Allting går att sälja med mördande reklam - kom och köp konserverad gröt!

Ja, kanske Moderaterna lyckas med att sälja in sig själv som ett parti som värnar jämställdheten. Därför tänker jag nedan lista några inlägg som jag har skrivit om just Moderaterna och jämställdhet. Bedöm därefter själva. Vill vi ha en regering som ägnar sig ord eller en regering som ägnar sig åt handling?

Backlash för jämställdheten när regeringen Reinfeldt har makten, Byt regering för jämställdhetens skull!, Backlash, Kvinnotjusaren Fredrik Reinfeldt (Del IV) , Kvinnotjusaren Fredrik Reinfeldt (Del III) , Gör jämställdheten till en valfråga! , Ingår vårdnadsbidrag i Moderaternas arbetslinje? , Kvinnotjusaren Fredrik Reinfeldt (Del II) , Kvinnotjusaren Fredrik Reinfeldt , Låt oss tala om vårdnadsbidraget , Moderaternas falska marknadsföring

Fler som skriver om debattartikeln: Kent Persson, LO-bloggen, Anna Kinberg Batra, Pelle Billing, Göran Johansson,
Foto: Expressen

[UPPDATERAT]
Martin Moberg på samma tema.

Kajsa Bergqvist, QX och vikten av förebilder

2011-12-21T11:17:00.002+01:00

För någon dag sedan skrev jag inlägget Outa aldrig någon! Jag var fly förbannad på skvallertidningen Se & Hör som outat en kändis utan hennes medgivande. Igår kväll publicerades januarinumret av QX på nätet. I tidskriften väljer Kajsa Bergqvist att komma ut (s. 24). Jag hoppas att hon inte blivit tvingad till detta beslut, utan gör det av egen fri vilja. Det är vidare första och sista intervjun med Bergqvist som avhandlar hennes privatliv. Hon värnar nämligen sin integritet. Jag hoppas att tidningarna respekterar hennes beslut.

I intervjun säger Bergqvist bland annat:

Det måste ha hänt lite sedan Eva och Efva kom ut, det är ju 15 år sedan. Att jag har en flickvän kan inte vara så stor grej. Jag förstår självklart att det finns ett intresse eftersom jag är känd och att jag tidigare varit gift med Måns som är känd,men annars är det väl ingen big deal längre.

Även om vi snart skriver år 2012 är det de facto fortfarande en big deal att komma ut.

Varför är det så viktigt att kändisar kommer ut?, frågar Linus Fremin på sin blogg.

Hbt-personer behöver förebilder. Hbt-ungdomar som ägnar sig åt idrott - ja, det kanske är ännu viktigare för dem än för mig att Bergqvist, Anton Hysén med flera idrottsstjärnor kommer ut ur garderoben. Homofobin finns lite varstans, även om den inom idrotten (enligt mig) blir extra påtaglig.

Jag vill ge Berqvist en eloge, inte bara för att hon kommer ut, utan också för att hon väljer just QX när hon gör det. Nu får Aftonbladet, Expressen, Se & Hör klippa och klistra från QX.

Så nära ett propagandaministerium man kan komma (del II)

2011-12-21T09:43:00.003+01:00

As a Usenet discussion grows longer, the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches one.Mike Godwin

Enligt Godwins lag så förlorar den som liknar sin åsiktsmotståndare vid nazister diskussionen. Jag har använt epitetet "propagandaminister" för Per Schlingmann. Vidare skrev jag inlägget Så nära ett propagandaministerium man kan komma för ett tag sedan.

Propagandaminister och propagandaministerium - tankarna går onekligen till Nazityskland. Dock förhåller det sig så att propaganda är något som människor ägnat sig åt under lång tid. När jag studerade Antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet hade vi till exempel en kursbok som enbart handlade om propaganda under Augustus tid. Läser ni inlägget Så nära ett propagandaministerium man kan komma och dagens ledare i Aftonbladet (signerad Eva Franchell) så anser, åtminstone jag, att jag inte fallit offer för Godwins lag.

För att få läsa utredningen Översyn av kommunikationsverksamhet i Regeringskansliet, var Franchell och ledarredaktionen tvungna att inkomma med en skriftlig begäran. Därefter fick de vänta en hel dag medan rättschefen på förvaltningsavdelningen sekretessprövade informationsplanen. Allt ska numer sekretessprövas innan det lämnas ut till media hälsar förvaltningsavdelningen.

Händer det här i Sverige?

Den svenska offentlighetsprincipen är något vi med rätta är stolta över och ofta lyfter fram – inte minst i internationella sammanhang. Även regeringen har en egen sida för den.

Vad Schlingmann pysslar med på regeringskansliet kan bäst beskrivas som skapandet av ett propagandaministerium.

Bild: Anneli Carlström/Fokus

"Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt"

2011-12-20T09:07:00.008+01:00

Det har varit en hård höst för Socialdemokraterna. Stormen kring Håkan Juholt, vingliga politiska besked och urusla opinionssiffror har tillsammans skapat en hetsig stämning i partiet. I stället för att debattera hur politiken och ledarskapet ska formas har en del sossar valt att försöka tysta andra sossar.

Jag hör till dem som öppet har kritiserat brister i ledarskapet och politiken. För det har jag fått skäll. Mest på Facebook. Ibland har det känts som att min personliga Facebooksida inte längre är min, utan ett tillhåll för socialdemokratiska åsiktspoliser som säger åt mig vad jag får och inte får tycka.

Med ovanstående ord inleder Åsa Petersen sin ledare Inga åsiktspolitiker på min Facebook. Jag uppmanar er att läsa hela ledarkrönikan.

Jag har också fått skäll för att jag öppet kritiserat brister i ledarskapet och politiken, vilket jag har skrivit om i till exempel inläggen (S)ekten och Allt det jag ville ha sagt i SVT Debatt men inte hann säga.

En partikamrat ägnade sig åt att smutskasta mig såväl på sin blogg som på min facebookvägg. Ja, det gränsade de facto till förtal. Jag krävde en ursäkt, men än idag har denna person inte bett mig om ursäkt. Vad tror dessa åsiktspoliser att de vinner med sitt agerande? När de uppmanar andra partikamrater att hålla käften alternativ lämna partiet - vem, vad eller vilka gynnas?

I sitt sista blogginlägg skriver Jan Andersson:

Många seriösa bloggare har valt att lämna s-bloggar för att debatten här blivit alltmer inåtvänd och allt mindre seriös . Jag väljer att göra detsamma nu. Det känns inte meningsfullt att diskutera med personer som inte ser vad som händer med vårt parti utan bara ser alla som är oroliga som fiender till partiet

Tack och adjö!

Det höga tak, vi socialdemokrater alltid värnat om, är nu så lågt att det blivit svårt att andas. Dock vill jag hälsa åsiktspoliserna att mig kommer ni inte att kunna tysta. Ju mer ni håller på, desto mer envis och enträgen kommer jag att bli. Låt mig därför till syvende og sidst citera Anna Lindh (ett av mina absoluta favoritcitat):

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

[UPPDATERAT]

Martin Moberg på samma tema.

"Trollhättan ska syssla med annat än bilar"

2011-12-19T17:43:00.004+01:00

SAAB går i konkurs. Det är det öde som väntar varje företag som inte lyckas sälja sina produkter. Att pumpa in mer pengar i SAAB är blott och bart konstgjord andning. Visst kan vi gråta en skvätt för att det nu är över, men den intressanta frågan är: Vad händer nu med alla SAAB-anställda?

I Trollhättan är 14,4 procent av den registrerade arbetskraften arbetslös eller sysselsatt i program med aktivitetsstöd. Det är en av landets högsta siffror, endast Haparanda och Landskrona har en högre arbetslöshet, rapporterar SR. Dessa siffror kommer att stiga, inte bara i Trollhättan, utan även i städer runt omkring.

Arbetsförmedlingen har tydligt sagt att man har resurser, säger Hillevi Engström (SVT).
Nu gäller det att ta till vara regionens förutsättningar, säger Lööf (SvD).

Som ovan redan nämnts - Trollhättan har redan en av landets högsta arbetslöshetssiffror. Vad Engström och Lööf säger på den gemensamma presskonferensen, stillar inte min oro.

Trollhättan ska syssla med annat än bilar, sade Maud Olofsson och Jöran Hägglund år 2009. Deras profetia har slagit in. Dock visar Lööfs och Engströms glidande svar på dagens presskonferens att det forfarande är oklart vad Trollhättan skall syssla med i framtiden.

Den enda arbetsmarknadsinsatsen som Regeringen Reinfeldt ägnar sig åt är jobbcoachning, vilket sällan leder till jobb för den arbetslösa, men är en väldigt lönsam business för coacherna. Nu behövs en kraftfull arbetsmarknadspolitik. Jag tror tyvärr inte att högerregeringen klarar av det (motbevisa mig gärna!).

Nu måste fokus riktas mot hur Trollhättan och Västra Götalandsregionen kan rustas för en framtida industriell produktion i den allt skarpare globala konkurrensen. De resurser som nu frigörs, inte minst i form av erfaren och tekniskt kunnig personal, är en viktig tillgång i omställningen av Sverige till en kunskapsbaserad ekonomi i internationell toppklass, säger Håkan Juholt. Och nej, han menar inte jobbcoachning.

Bloggat om SAAB (ett axplock): Helena Ericson, Peter Högberg, Martin Moberg,

Alive and kicking!

2011-12-19T15:14:00.003+01:00

Det är många som har undrat över Programkommissionen och hur det går för arbetet i denna kommission. Jag kan idag delge en glad nyhet: It's alive and kicking! Det har nämligen kommit ett diskussionsmaterial som är baserat på Kriskommissionens ovärldsanalys. Vidare utlovas det mer diskussionsmaterial.

Jag hoppas att många nu tar chansen att skicka in förslag, idéer et cetera till kommissionen. Jag tänker defintivt ta den chans som bjuds. Om några år kommer jag att kunna säga: Jag var med och utformade 2013 års partiprogram.

Här finns tidigare partiprogram. Här är det senaste från 2011.

Alla goda ting är tre

2011-12-19T13:11:00.005+01:00

Idag lanserar Johan Westerholm en ny ledningsstruktur för Socialdemokraterna. En ledningsstruktur som redan finns i det norska Arbeiderpartiet. I Norge förhåller det sig nämligen så att Jens Stoltenberg är partiledare och Helga Pedersen är partiordförande. Westerholm skriver:

Vi bör bygga vårt alternativ vid valet 2014 på ett triumvirat med

• En partiordförande, tillika gruppledare i riksdagen, med ansvar för
socialdemokratisk idé- och politikutveckling
• En statsministerkandidat
• En partisekreterare med ansvar för partiets organisation och maskineri

Konsekvenserna av detta ser jag som enbart positiva. Partiet stärks i allt väsentligt om vi skulle vinna makten 2014. Statsministern skulle behöva mycket tydligare behöva förhålla sig inte bara till stödpartier men även till oss själva. Vi skulle dessutom kunna söka bredare efter en kandidat innan valet 2014. I vidare kretsar som inte begränsas av dagens riksdagsgrupp. Kandidaten skulle naturligtvis toppa sin valkrets på aktuell riksdagslista men det blir en senare frågeställning hur detskall gå till. Detta skulle medge att Håkan Juholt skulle kunna fokusera på det han är bra på, ideologisk utveckling och partiledardebatter, hans retoriska skicklighet är omvittnad samtidigt som det ger Carin Jämtin en tydligare roll.

Intressanta tankar från Westerholm. Vad säger ni andra?

Foto: Arbeiderpartiet Jens Stoltenberg, Helga Pedersen och Raymond Johansen (bilden är redigerad)

Outa aldrig någon!

2011-12-17T09:41:00.002+01:00

I mitt inlägg Svenssonflator, skrev jag att det är mer än 10 år sedan jag hängde på tjejklubbar. De gånger jag var på Bitch, Connection eller någon annan tjejfest, hände det ibland att det dök upp en och annan kändis som inte hade kommit ut ur garderoben. Det fanns även vanliga Svenssons där, som av en eller annan anledning, inte heller var öppna med sig sexuella läggning. Smygisar eller smygflator... och tycka vad man tycka vill om personer som väljer att inte vara öppna med sin sexuella läggning, men det är deras val och deras liv. Även om jag anser att bögar och flator behöver fler förebilder bland kända personer, måste jag ändock respektera var och ens rätt att själv välja om de vill komma ut ur garderoben.

Code of conduct i gaycommunitiet var (och är) att aldrig outa någon! Det är också något som journalister respekterat fram tills nu. En vän till mig berättade igår att skvallertidningen Se & Hör outat en kändis som homosexuell. Det är så oerhört respektlöst att jag har svårt att finna ord för det övertramp som tidningen har gjort.

Foto: TransGriot

Respektera konstnären men inte bloggaren?

2011-12-17T09:02:00.006+01:00

För ett tag sedan satt Göran Hägg i Gomorron Sveriges nyhetspanel och uttalade sig föraktfullt om bloggar. Hägg anses tillhöra intelligentian i Sverige, men när en intellektuell man eller kvinna avfärdar sociala medier i allmänhet och bloggar i synnerhet, ryser jag av obehag.

När vissa intellektuella ägnar sig åt elitism, deprecieras de i samma ögonblick av mig. Att, som intellektuell, sätta sig på höga hästar, är det någon form av hävdelsebehov? Att jag, på grund av mitt intellekt och min bildning, tror mig vara bättre än andra?

För något år sedan uttryckte en kommunikationsombudsman på 68:an samma förakt för bloggar. Hon sade “Ingen läser bloggar. Sociala medier är överskattat”. Facebook fnös hon åt. Än idag, saknas hon på facebook.

När jag hör journalisten Erik Helmerson och den före detta socialdemokratiska kulturministern Bengt Göransson diskutera Slussen, kultur och sociala medier i P1 morgon häpnas jag över Göranssons inställning. Jag har haft den största respekt för Göransson. Jag har varit på ABF och lyssnat på honom både en och två och tre gånger. Han är en källa till kunskap och en källa till inspiration.

Häromdagen skrev Helmerson i DN om varför inte kulturarbetare har samma starka röst som tidigare. Hans förklaring är att det numer finns fler plattformar i och med sociala medier. Nätaktivism. I radioprogrammet säger han att det må vara svårt att bryta sig igenom, men “de som gör det, med bra argument, de får ett väldigt stort genomslag”.

Även om jag håller med Bengt Göransson när han, i programmet, säger att vi har en höger som föraktar kulturen, så blandar han ihop korten rejält. När programledaren frågar hur det märks att högern föraktar kulturen svarar Göransson:

“Jo, men det märks bland annat på det här sättet, alltså det lite lättsinniga sättet att, som Erik Helmerson gör, när han hänvisar till de sociala medierna och låtsas att ett inlägg i en blogg är lika mycket värt som den, som kanske gjort en genomarbetad artikel”

Programledaren låter nästan förvånad när hon ställer följdfrågan “Varför skulle det inte vara det?”. Göransson säger då:

“Läs det som skrivs i bloggarna, titta bara på stavfelen, inkonsekvenserna... Folk skriver ju ner ögnblickligen vad de tänker just då och då har jag störts av att Cartesius klassiska Cogito ergo sum - jag tänker alltså finns jag till - numer devalverats till Jag tycker alltså finns jag till och det är en svaghet faktiskt.”

Jag önskade att jag kunde se Helmersons ansiktsuttryck när han hör Göransson leverera ovanstående. I varje fall får lyssnarna höra Helmerson ge Göransson svar på tal:

“Med all respekt för Bengt Göransson, som är en väldigt intellektuell politiker och har betytt oerhört mycket för debatten, så just att uttala sig om bloggar för att han har sett några stycken som har stavfel och därmed avfärdar de sociala mediernas betydelse för debatten på 2000-talet, det skulle jag kanske akta mig lite för. För det blir väldigt, väldigt missvisande och väldigt föraktfullt mot de nätaktivister som håller på att förändra demokrati, hela systemen i diktaturer som Egypten och Vitryssland …”

Göransson hävdar därefter (efter att, på ett mycket föraktfullt sätt, avfärdat bloggare”) att han inte tycker illa om sociala medier och forsätter medelst följande: “Men jag tycker att man måste ha en kritisk distans, också till dem”.

Då är min fråga till Göransson: gäller inte det alltid?

Även programledaren verkar ha svårt att förstå varför Göransson respekterar konstnären, men inte bloggaren och frågar: Vad är det som gör att dikten eller poeten, som har skrivit den, är bättre lämpad att driva samhällsdebatt, helt utanför sitt eget fält?”

Bengt Göransson: “ Han är inte bättre lämpad, men han kan tillföra perspektiv som andra inte kan”.

Jag ska inte anlägga ett genusperspektiv på detta inlägg, men jag kan inte rå för att jag reagerar på att Göransson anser att en poet är en “man”. Att poeten kan tillföra perspektiv som andra (läs bloggare) inte kan, har Göransson svårt att förklara. Han trasslar in sig i ett konstigt resonemang som jag tror få håller med honom om.

Helmerson får slutordet och säger: "Kritisk distans till sociala medier är så självklart att det inte ens behöver sägas, men därifrån till att avfärda sociala medier på grund av några bloggare skriver stavfel, tycker jag är en aning förmätet."

Att Göransson hellre läser debattartiklar skrivna av författare och konstnärer, istället för blogginlägg skrivna av nätrötter är förvisso hans ensak. Dock vill jag ge Göransson några fakta om nätaktivism:

Bloggbävningen om FRA-lagen, där bloggarna verkligen gjorde skillnad.

Utan de rödgröna bloggarnas insats i valrörelsens slutskede hade regeringen Reinfeldt fått majoritet.

Bloggare har numer inte tillgång till enbart en plattform (bloggen) utan verkar på fler plattformar. De skriver till exempel debattartiklar, journalister ringer dem, de citeras i tidningar och teve, de sitter i morgonsoffor och debattprogram, de föreläser och de debatterar IRL.

Bloggare är inte en homogen grupp. Bloggosfären består av individer som tillför perspektiv som andra inte kan eller har. Numer kan en byggnadsarbetare, en sjuksköterska eller en ensamstående mamma göra sin röst hörd.

De populäraste (politiska) bloggarna har fler läsare än vad Göransson har åhörare på en föreläsning på ABF. Modebloggar lockar tusentals läsare i veckan.

Förr kunde man i bästa fall få in en insändare i lokaltidningen. Nu kan vem som helst skapa sig sin egen plattform. Det borde Göransson, med tanke på hans bakgrund, uppmuntra. Istället ägnar han sig åt en elitism som jag finner främmande. Det är förmätet och föraktfullt.

Det verkar som tiden sprungit ifrån Göransson. Och däri ligger mycket av socialdemokratins problem. Många av våra företrädare ger, likt Göransson, inte intryck av att vara i takt med sin samtid utan snarare ger de intryck av att vara en oförstående, självutnämnd elit. En elit som aktivt motsätter sig all form av förnyelse.

Foto: esmm

Den artikel, av Bengt Ohlson, som Helmerson hänvisar till finns här.

Politikerpub

2011-12-15T21:39:00.003+01:00

I morgon fredag är det återigen dags för politikerpub. Anordnare är Hbt-socialdemokrater i Stockholm. Alla är välkomna (även icke-sossar)!

Opp Amaryllis, vakna min lilla!

2011-12-15T17:49:00.010+01:00

Det bästa med december är inte julmat, glögg, julklappar, lussebullar, pepparkakor, pepparkakshus, julmusik, Feuerzangen Bowle, julkalender... nej, det är alla julblommor. Drottningen bland dessa är amaryllen!

Är det verkligen okay att skita i kongressbeslut?

2011-12-15T10:33:00.004+01:00

Kongressen är partiets högsta beslutande organ (§4 i partiets stadgar). När jag nu får läsa att Regering Reinfeldt och Socialdemokraterna är överens - Säpo får beställa signalspaning - innebär det alltså att partistyrelsen struntar i ett kongressbeslut.

I gårdagens inlägg frågade jag: Måste det finnas vakthundar för att våra företrädare ska respektera kongressbeslut? Nu inser jag att det inte spelar någon roll om det finns vakthundar eller inte.

Den socialdemokratiska ideologin bygger på solidaritet, jämlikhet, demokrati, rättvisa och frihet. Det sistnämnda verkar det vara si och så med.

Jag säger bara: Riv upp, gör om, gör rätt!

Foto: Linda Håkansson/Socialdemokraterna

Till varje pris

2011-12-14T08:55:00.003+01:00

I förrgår jobbade jag kväll. Eftersom det var tote Hose på jobbet följde jag den tre timmar långa debatten om Slussen. Företrädarna för Miljöpartiet och Socialdemokraterna lät genomgående gnälliga (endast Vänsterpartiet lyckades någorlunda i sin oppositionsroll). Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin frågade till exempel alla partier vad de ansåg om hans möte med Sten Nordin i april... som om de skulle kunna uttala sig om ett möte som de inte ens varit med om. Gnäll, gnäll, gnäll.

Vi vill vara med och leka! Varför får vi inte vara med och leka?! Vi gör vad som helst bara vi får vara med och leka!

Varför har inte sossarna i Stockholm Fingerspitzengefühl?!

Det är representantskapet i Stockholms arbetarekommun som är det högsta beslutande organet. Där sitter ombud för alla S-föreningar i Stockholm och beslutar om S-politik, vem som ska vara oppositionsborgarråd, organisationsfrågor med mera. Jag har många gånger frågat hur representativt repet är. I ett avseende är det representativt - som (s)ärintresse i Stockholm. Det är inte representativt för stockholmarna. Stockholmarna vill riva Slussen. De skiter fullständigt i de brister som finns i det beslut som fattades i förrgår. Slussen är långbänkarnas långbänk. I 20 år (!) har Slussen diskuterats. Nu har stockholmarna fått nog. De vill inte vänta mer. Inte ens ett eller två år. Gnälliga oppositionsborgarråd? Nej, det gillar inte stockholmarna heller.

Samma kväll som Slussen diskuteras, läser jag i SvD att justitieminister Beatrice Ask (M) öppnar för total övervakning. Ask vill gärna ha med sig Socialdemokraterna på tåget. Morgan Johansson & Co. vill så gärna vara med och leka oavsett vad det kostar. Självklart kommer de till Asks undsättning, även om det finns ett kongressbeslut att vi inte ska vara med och leka i just den här frågan.

Sossar mot Storebror har gång efter annan agerat vakthund, när företrädare för S varit ute på djupt vatten. Måste det finnas vakthundar för att våra företrädare ska respektera kongressbeslut? En av upphovsmännen till Sossar mot Storebror, Erik Laakso, är med rätta förbannad:

När justitieministern sträcker ut handen till Socialdemokraterna är partiföreträdarna snabba att vara villiga att ingå överenskommelser. Det är inget konstigt med det, samma företrädare har flera gånger tidigare varit fullständigt ointresserade att minnas vad partikongressen beslutade. Socialdemokraterna har inte verkat för en översyn. Trots att Europadomstolen just nu granskar FRA-lagen just på grund av misstanken om krocken med europakonventionen så vill Socialdemokraterna gå vidare tillsammans med övervakningskåta moderater.

Vi vill vara med och leka! Varför får vi inte vara med och leka?! Vi gör vad som helst bara vi får vara med och leka!

S styr inte längre, dock har inte partiet kommit ut ur oppositionsgarderoben. Vad menar jag med det? Jo, ett parti måste bli bäst på opposition för att aldrig hamna där igen. Socialdemokraterna är väldigt obekväma i sin oppositionsroll. Ibland undrar jag om partiet verkligen har förstått vad politisk opposition innebär (och betänk att vi är ett parti som snart har varit åtta år i opposition).

Med politisk opposition menas regeringens motståndare. Oppositionspartierna har då som uppgift att kritisera samt analysera regeringens agerande samt komma med egna förslag.

I mångt och mycket handlar det de facto om att säga nej till motståndarnas förslag, men inte alltid. Att vara i opposition handlar alltid om att komma med sin berättelse och sina förslag. Det gäller framför allt när man säger nej till majoritetens förslag. Ja, ibland går man motståndaren till mötes i något som bäst kan beskrivas som "bäst för Sverige" eller "Den gyllene medelvägen".

Att säga nej till Slussen, som diskuterats 20 år, är bara fånigt. Att gå Ask till mötes vad beträffar FRA, är så urbotat idiotiskt (framför allt när det finns ett kongressbeslut) att jag inte finner ord för att beskriva den ilska och frustration jag just nu känner.

Om S vill vara med och leka då har jag bara ett råd att ge:

KOM UT UR OPPOSITIONSGARDEROBEN!

Bild: Nicholson.

Kultur & politik

2011-12-13T09:56:00.004+01:00

Jag fick ett brev
Ett riktigt brev med frimärken
Ett vykort ifrån längesen
Då framtiden var vår

Och som du skrev
Om din spaning efter friheten
Ord bevingade som fjärilen
Och jag tror att jag förstår

Kent, Duett

Igår läste jag Jerker Virdborgs mejlväxling med Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt, där de diskuterar allt mellan himmel och jord. Ni som ännu inte har läst denna ordväxling - gör det!

Varför är glappet mellan kultur och politik så stort i Sverige?

I september skrev Juholt på Sydsvenskans kulturdel. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under sina 40 första dagar som partiledare för SAP använde han kulturen som främsta vapen. Även innan han blev partiledare har kulturen innehaft en framträdande roll i Juholts (politiska) liv.

Såväl Juholt och jag brinner för kultur. När Socialdemokraterna presenterade sin skuggbudget i höstas, blev jag därför förvånad över att kulturlyftet inte var större. Mina förväntningar, efter att ha hört Juholt lyfta kulturen så ofta, var nämligen skyhöga. När jag, i början av december, åt lunch med Håkan Juholt och Tommy Waidelich (och 50 andra opinionsbildare) passade jag på att fråga Juholt varför inte kulturen fått en mer framträdande roll i budgetmotionen. Prioriteringar, svarade Juholt. Dock lovade han att det i nästa skuggbudget kommer att finnas ett kulturförslag som "rockar".

I mitt inlägg Högern - kulturens kreationister är min slutkläm:

I Norge blev kulturpolitiken en valfråga. Varken S, MP eller V lyckades med den bedriften i valrörelsen 2010. När jag i dagens SvD läser att den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus i sin budget för staden 2012, drar in minst fem miljoner kronor på nya museiavgifter, blir jag förbannad med inte förvånad. Den här bilden säger mer än tusen ord. Högerns syn på kultur skiljer sig radikalt från min. För mig är kultur något större än ett bihang till skatte- och jobbpolitiken.Vi Socialdemokrater ska göra kulturen, inte bara till en valfråga, utan till en fråga som finns i politikens centrum. Den ska vara högt upp på den politiska agendan.

Kulturløftet - om Norge kan, så kan vi!

Läs även Sara Gunneruds inlägg Lite mer Tranströmer i politiken (om jag inte missminner mig, citerade Juholt just Tranströmer från talarstolen i riksdagen under partiledardebatten i oktober).

Andra som skriver om Virdborgs och Juholts mejlväxling: The Campaign Dossier, Peter Högberg, Martin Moberg

Svenssonflator

2011-12-08T19:38:00.006+01:00

Just nu tittar jag på första avsnittet av Lip Service. En TV-serie som QX (s. 58) beskriver som en "brittisk version av L Word". Jag försöker titta på så många serier och filmer med "lesbian interest" som jag bara kan. Likaså med böcker.

Heteronormen skaver. Eskapismen från heteronormen är för mig kulturen. En annan fristad var tidigare Stockholm Pride, vilket jag återkommer till i ett annat inlägg.

Filmer, serier, böcker och alltid ett hopp om att "de där två tjejerna - de måste vara flator". Ja, jag har för vana, när jag och Åsa tittar på reklam, teve eller film, att anlägga ett queerperspektiv: "de där två tjejerna på HM-affischerna - lesbiska!", "i slutet på serien kommer de där två tjejerna att bli tillsammans".

Och så inser jag plötsligt, när jag läser Anna Trobergs briljanta inlägg Svenssonflator, att jag är mer hetero än heterosarna själva (okay, nu generaliserar jag, men om jag säger många?). Ja, jag vet att jag är en Svenssonflata. Är det för att jag har anpassat mig? Är det som Svenssonflata (och endast då) som jag känner att jag är accepterad och delaktig i samhället?

Jag är lyckligt gift sedan 1 maj 2009. Vi väntar tillökning i familjen (senaste idag var vi till Mamma Mia för ultraljud). Vi har fredagsmys, äter tacos och tittar på På spåret. Vår Kitchen Aid används minst en gång i veckan. Surdegsbröd, lussebullar, cupcakes och Rosendals morotskaka. På spisen puttrar en gryta och dressingen till salladen är egenhändigt gjord. Jag har just stickat två tubsjalar. Min hustru har en symaskin som hon nyttjar med jämna mellanrum.

Bloggen heter HBT-sossen, men som SvD mycket riktigt påpekar, är den oftast mer allmänt S-relaterat än specifikt HBT-relaterat.

På semestern åker vi till mina svärföräldrars sommarställe i Dalsland (detta år skippade vi till och med Stockholm Pride till förmån för landet). Vi badar i Vänern, cyklar till Grinstad, gör en utflykt till Håverud där vi äter räksallad, vi går i skogen, plockar kantareller och blåbär, vi sitter i bersån, dricker rabarbersaft, läser böcker och löser korsord.

I december månad står pepparkakshuset färdigt. Två amaryller i varje fönster (och en stackars blå hyacint på köksbordet). Adventsstjärnor, adventsljusstake, levande ljus och en röd ljusslinga i vardagsrumsfönstret.

Parmiddagar och ett och annat cocktailparty/mingel (och alltid med heterosexuella par). Visst händer det att jag och Åsa går till Roxy eller Torget, men jag kan inte minnas när jag sist var ute och dansade på en tjejklubb. Club hopping är inget för oss. Finns det fortfarande tjejklubbar i Stockholm? Jag hängde på Bitch och Connection när det begav sig, men det var väl 10 år sedan.

När vi åker tunnelbana, handlar mat eller går promenad - ser människor att vi är två flator som är tillsammans? Jag tror inte det. Jag går sällan hand i hand med min fru. Inte heller sitter jag på tunnelbanan och hånglar med henne. Kanske är min ovilja att hålla hand ett tecken på rädsla? Eller så är det för att det blir svettigt efter ett tag (och vidare anser jag att grovhångel inte hör hemma i offentlig miljö)?

Nej, jag är ingen smygis! Jag har alltid varit öppen med min sexuella läggning. Jag rättar alltid människor som tror att den jag är gift med är en man. I fikarummet på jobbet pratar jag om vad jag och Åsa gjorde i helgen.

Jag har inte kommit ut ur garderoben en gång. Nej. Gång på gång kommer jag ut ur garderoben. Och ibland är det jligt tufft. Ibland vill jag låta bli för att det skulle göra livet så mycket lättare, men jag fortsätter... jag kommer ut och ut och ut och ut (även om jag inte gör det genom att hångla med min fru eller uppfylla fördomsprofilen för en flata. Ja, ni vet vad jag menar).

Jag är, vad Kristdemokraterna brukar beteckna som "verklighetens folk", om det inte vore för en liten, liten detalj: den jag älskar och är gift med är av samma kön.

Det finns hbt-personer som inte vill leva ett Svenssonliv. Vi må ha fått igenom samkönat äktenskap och många tror nu att vi är nöjda med det. Glöm det! Även om jag, i stor utsträckning, kan leva det liv jag vill leva, så kommer jag aldrig att sluta kämpa för att andra hbt-personer har rätt att få leva sina liv som de vill. Det finns massor att göra "efter äktenskapet".

Läs även Johan Hiltons Tears for queers.

Ta itu med de verkliga problemen!

2011-12-07T08:05:00.008+01:00

Kommer ni ihåg Primegate? Det gör jag. Jag har skrivit mycket om Primesossar/PR-sossar här på bloggen. Jag var så besviken, förbannad och ledsen. De sossar, som var inblandade i Primegate, kommer alltid att förknippas med denna skandal. Varenda gång någon av dessa skriver eller uttalar sig är det många som undrar om Svenskt Näringsliv (eller någon annan aktör) ligger bakom. Vilken är agendan?

Priset de har fått betala är högt - deras trovärdighet och "varumärke" är förstört, men Primesossarna har de facto sig själva att skylla.

Vad ska man då göra om någon av dessa Primesossar kommer med viktiga synpunkter? Avfärda dem som köpta? Vidare - ska man avfärda en Primesosse, som uppenbarligen har haft (och kanske fortfarande har?) vajsing på sin kompass, när han skriver om andras kompasser?

Nu förhåller det sig nämligen så att Niklas Nordström har skrivit en ledare i GP som till stor del sammanfattar några av de inlägg jag har skrivit här på HBT-sossen. Jag väljer att citera Nordströms slutkläm (men läs gärna hela ledaren):

Ska Socialdemokraterna bli en relevant röst inför kommande val måste den nuvarande inåtblickande självbilden upphöra. Internt jubel ökar dessvärre gapet till väljarna. Världen roterar inte runt svensk Socialdemokrati. Väljarna står inte i tacksamhetsskuld för det som har gjorts historiskt. Väljarna vill höra förslag som leder framåt och se ett ledarskap som kan ta ansvar i svåra tider. Att förneka det uppenbara i opinionen, att jaga bort kritiska röster och skuffa undan de som vill tänka nytt kommer inte att vara ett framgångskoncept. Sektliknande beteende där allt skylls på en ond omvärld bestående av illojala partimedlemmar, media, opinionsinstitut, statsvetare, pr-konsulter, näringslivet etc är dödsdömt. Släpp det och ta itu med de verkliga problemen. Väljarna förtjänar en modern framåtblickande Socialdemokrati som kan leda Sverige i en ny värld. Snacket om att botten är nådd med 25% ger jag inte mycket för. Sanningen är att ingen vet var botten i väljarstödet ligger.

Nordström och jag delar dessa åsikter. Vi är faktiskt fler i partiet som tycker så. Gör det mig och de andra till Primesossar?

Mary X Jensen nämner Nordströms ledare i sitt inlägg. Hannah Bergstedt om den bästa mixen.

Replikskifte apropå samkönade äktenskap

2011-12-06T09:24:00.002+01:00

Fornminnesbrott lönar sig

2011-12-06T08:51:00.007+01:00

Den första fornminneslagen tillkom redan 1666. Sverige kan därmed stoltsera med världens äldsta lagar om fornminnen och kulturmiljöer.

Fornminneslagen uppdaterades senast 1988 och numer har ett fornminnesbrott samma straffvärde som snatteri. Det gör lagen verkningslös.

Idag skriver riksantikvarie Inger Liliequist på SvD Brännpunkt att straffen måste skärpas. Fornminnesbrott ska inte löna sig!

Existerar grön bilism?

2011-12-05T14:05:00.011+01:00

För några dagar sedan damp det ner ett pressmeddelande i min inkorg från Socialdemokraterna. Den här gången handlade det om "grön bilism". De S-förslag som lagts i riksdagen är:

- Stegvisa miljöbilsbonusar för nya bilar med lägre utsläpp får en premie
- För att driva på utvecklingen ännu mer en registreringskatt för nya bilar med koldioxidutsläpp över en viss nivå
-System med registreringskatt och miljöbilsbonus som finns bl. a. i Frankrike och Norge

Låt mig citera ett stycke från förslaget:

För tillväxt och samhällsutveckling är transporter och infrastruktur mycket viktigt. Idag är våra transporter helt beroende av import av fossila bränslen som på lång sikt kommer att drabbas av betydligt större prishöjningar än i dag p.g.a. minskad oljetillgång och internationella åtagande om utsläppsminskningar. Det kommer då att belasta hela det svenska samhället, om inte trafiksektorn redan nu börjar ställa om till att bli fossiloberoende snabbt. Framförallt människor i glesbygd med små möjligheter till kollektivtrafik och människor i storstäder som har långa sträckor till jobbet riskerar att drabbas.

Titeln på detta inlägg må vara provokativ. När jag googlade på "grön bilism" hittade jag till exempel Gröna bilister och en artikel med titeln Lobbyist för grön bilism. Var fjärde bil är ett misslyckande, basunerar Gröna bilister ut. Varför just var fjärde? Varför inte var tredje eller varannan? Nu tar Socialdemokraterna små, små steg i rätt riktning i och med ovanstående förslag, men räcker det? Jag hade hoppats på fler, djärva förslag i linje med den vision som jag driver på denna blogg - Det gröna folkhemmet 2.0.

För ett tag sedan bjöd jag in Johannes Åsberg att gästblogga om denna vision. Hans inlägg är väl värt att läsa i sin helhet, men för de som inte orkar klicka sig vidare från detta inlägg, kommer jag nu att citera ett långt stycke:

[...] personligen hoppas jag att Det Gröna Folkhemmet version 2.0 vågar vara lite mer strukturreformistisk. Ett verkligt hållbart samhälle kommer nämligen att kräva förändringar av de grundläggande strukturerna i det samhälle vi lever i. Vi kommer inte bara att behöva bo, resa och konsumera betydligt smartare i framtiden. Vi kommer att behöva bo, resa och konsumera annorlunda i framtiden - om vi ska ha någon framtid.
Vi kan t.ex. inte fortsätta att isolera oss i glesa och segregerade villaenklaver (hälften av landets befolkning bor i småhus), ta bilen överallt (tre fjärdedelar av hushållen äger en eller flera bilar) och handla i isolerade köplador längs motorvägen (en tredjedel av detaljhandeln är numera externhandel). Om villan är ett passivhus, bilen går på etanol och köpladan har solceller på taket så är det förstås bra. Men det räcker inte.

Ska vi kunna förverkliga visionen om Det Gröna Folkhemmet så måste vårt samhälle förändras i grunden. Vi måste lämna 1900-talets oljeslukande och utglesade bilsamhälle bakom oss. Vad som behövs är en strukturell förändring av samhället som skapar fler täta, gång- och cykelvänliga stadsmiljöer, med en stor blandning av olika sorters människor och olika sorters småskaliga verksamheter i närmiljön. Vi behöver ta tillvara vår natur- och jordbruksmark för rekreation, biologisk mångfald och lokal matproduktion, istället för att asfaltera den och göra motorvägar, köplador, villamattor och parkeringsplatser av den.

Vi måste ta hand om marken istället för att slösa med den. Ett uppenbart exempel är hur vi tanklöst sprider ut små oanvändbara snuttar mark runt alla gator och byggnader - tänk på alla dessa impediment av refuger, bullervallar, gräsplättar och buskremsor vars enda uppgift är att öka avståndet mellan människor - när vi borde skapa sammanhållna och grönskande gårdar och stadsparker istället.

Motorvägar, köplador, villamattor och parkeringsplatser fyllda med miljövänliga bilar - är det så långt som Socialdemokraterna kan och vill sträcka sig?

Vi måste resa, bo, konsumera, ja helt enkelt tänka annorlunda. Jag vill därför se fler satsningar i stil med cykelstäder, kollektivtrafik och järnväg. Enligt mig är det sådana förslag vi ska fylla en mening som värdeburen tillväxt med.

Martin Moberg har också bloggat om detta.

Tidigare inlägg:

Det gröna folkhemmet: stadspolitiken,Tävling i tillväxt - bra eller dåligt?, De gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad, Det gröna folkhemmet. Rådslagsmaterialet, "Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", Jämlikhet och utveckling. Årets Första Maj-märke, Comeback för Det gröna folkhemmet, [Recension] Välfärd utan tillväxt, Det gröna folkhemmet. Version 2, Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle, Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle", Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet

En sammanhållen socialdemokratisk berättelse för vår samtid och framtid

2011-12-05T07:07:00.008+01:00

I helgen ägde Socialdemokraternas förtroenderåd rum. Även jag skulle ha varit där i helgen, men en förkylning satte stopp för mina planer. Dock följde jag mötet via SVT Forum, twitter, bloggar, nyhetssändningar och tidningsartiklar. Jag pratade även i telefon med en och annan som var på plats. Ja, jag är en politisk nörd.

I morse, när jag åkte till jobbet, satt jag och bläddrade i gratistidningen Metro, vilket merparten av resenärerna i min vagn också gjorde. På sidan två finns en kort notis om mötet och jag börjar tänka på hur mina medresenärer tolkar det de läser:

Socialdemokraterna beslutade i helgen att sätta upp mål för sysselsättning och investeringar. Skarpa förslag på en rad områden låter vänta på sig, därför blev debatten på förtroenderådet rätt avslagen.

Ett trist och tråkigt möte och sossarna vet fortfarande inte vilken väg de ska gå, är en alternativ tolkning.

I ett (för att använda Håkan Juholts ord) 100.000 åsikters parti är det inte idéer och visioner som saknas. Det som saknas är en sammanhållen socialdemokratisk berättelse för vår samtid och framtid. Socialdemokrater, med Juholt i spetsen, talar till exempel ofta och gärna om kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar.

När Göran Persson lanserade sin vision - Det gröna folkhemmet - ansågs den alltför teknisk. Mona Sahlins vision Möjligheternas land nådde aldrig till medborgarna. Nu ska vi socialdemokrater föra ut kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar till medborgarna... Utan en sammanhållen, socialdemokratisk berättelse, utan konkreta, tydliga och realistiska förslag så förvandlas dessa ord till floskler.

Jag slutar detta inlägg här, annars blir det för långt. Jag vill nämligen även skriva om socialdemokrater som går i otakt med sin samtid, om SAP:s stora projekt (ett jämlikt och hållbart samhälle), om att föryngring inte alltid är förnyelse, om onödiga pressmeddelanden som bokstavligen sprutar ut från SAP, om socialdemokrater som måste flytta på sig, om partiorganisation, om programkommission, om kompetensflykt, om misstag, om felrekryteringar... ja, listan kan göras lång.

Förkylningen från helvetet

2011-12-03T09:57:00.004+01:00

En förkylning har satt stopp för mig. Jag hade ju tänkt spendera denna helg i Aula Magna tillsammans med andra partikamrater, men tänk vad ett litet virus kan ställa till med.

Nu får jag följa förtroenderådet via SVT Forum och twitter (hashtag #nystart) istället.

Tidigare inlägg: Kommer nystarten att ske på förtroenderådet?

Peter Johansson, Leines blogg och Peter Högberg skriver om Håkan Juholts debattartikel i DN idag.

Kommer nystarten att ske på förtroenderådet?

2011-12-02T09:19:00.023+01:00

I helgen samlas 120 ombud, partistyrelse, partidistriktens ordförande, representanter från sidoorganisationerna, representanter från riksdagsgruppen, journalister, bloggare, inbjudna gäster (en och annan snyltgäst) och en drös politiska tjänstemän i Aula Magna för Socialdemokraternas förtroenderåd. Mer om förtroenderådet i partiets stadgar (§ 6), där det bland annat står att förtroenderådet ska vara partistyrelsens samrådsorgan.

Då förtroenderådet är, som ovan redan nämnts, ett samrådsorgan, är det inte förtroenderådet som fattar beslut, utan partistyrelsen. Det är en kostsam tillställning som äger rum varje år och den tär på den redan skrala partikassan. Det är vidare en ganska tam pjäs som sätts upp framför öppen ridå. Den är dock välregisserad.

Årets förtroenderåd har temat Nystart. Ekonomi för jobb och välfärd. Även om det är ett fullspäckat program såväl lördag som söndag är det egentligen endast två punkter som det skall "samrådas" kring:

Partistyrelsen föreslår att två nya mål för den ekonomiska politiken utarbetas. Målen syftar till att ytterligare utveckla och befästa den politik som slogs fast i partiets budgetmotion 2011; ”På väg mot den kunskapsbaserade ekonomin”.

· Statsbudgeten kompletteras med ett sysselsättningspolitiskt ramverk innehållande till exempel mål om antalet arbetade timmar och sysselsättningsgrad.

· Möjligheten att vid sidan av befintligt mål för offentligfinansiellt sparande utarbeta ett mål för de statliga investeringarna i reala tillgångar ska ses över.

Arbetet med att i detalj utarbeta målen och tillhörande indikatorer ska redovisas senast i budgetmotionen 2012.

Här kan du ladda ner beslutsunderlaget inför förtroenderådet (PDF)

By the way är beslutsunderlaget hela tre sidor långt.

Till förtroenderådet är 20 bloggare anmälda och jag är en av dem. Någon kanske frågar sig varför jag "offrar" en hel helg på detta förtroenderåd om jag nu anser att det är en så trist, tam och tråkig tillställning. Den frågan är helt berättigad. Jag hoppas naturligtvis att den inte kommer att vara trist, tam och tråkig.

Tänk om det är på Förtroenderådet DET händer?! Då vill jag ju vara där. Med "det" menar jag den nystart som socialdemokraterna (jag inräknad) så länge har pratat om, men som aldrig kommer.

Jag vill vara i Aula Magna och lyssna på tal av Håkan Juholt (han kan göra något oväntat utspel), Tommy Waidelich och Poul Nyrup Rasmussen. Jag vill höra partiets skatteutredare, Leif Pagrotsky, ge en delrapport från skatteöversynen och jag vill vara där för att träffa, umgås och prata politik (och organisation, känn dig träffad Carin Jämtin) med partikamrater. Jag vill vidare vara där för att känna av pulsen och stämningen i partiet.

I egenskap av bloggare är det ju inga betungande uppgifter som ligger framför mig. Det finns inga krav från partiet att jag måste blogga om förtroenderådet. Jag kan bara gå omkring och mysa, må och mingla en hel helg.

För övrigt är jag innerligt trött på firma Ö&Ö.

Tidigare inlägg: Nyanser i det svarta

SR, Expressen, SvD, Aftonbladet, SR2, Folkbladet, Aftonbladet2, NT, HD, SvD2, GP, Sydsvenskan, Martin Moberg, Johan Westerholm, Peter Högberg, Claes Krantz, Martin Moberg2

S stagnerar (del II)

2011-12-01T14:41:00.001+01:00

S stagnerar (del II) by Alexandra Einerstam

Tidigare delar i följetongen:

S stagnerar (del I)

S stagnerar (intro)

Lästips: S lägger ned sitt starkaste vapen

2011-11-29T07:58:00.002+01:00

Dagens lästips är SvD Brännpunkt.

Tidigare inlägg: Moderaterna byter namn till Caremapartiet, Kohandel när den är som sämst, Dan Brown - här har du inspiration till en ny bok!, Nu får det vara nog med hemlighets(m)akeri, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Att sila mygg och svälja kameler,Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?

"Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er"

2011-11-29T07:15:00.005+01:00

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?
Václav Havel

Ni har gjort det sämsta valet i modern tid eftersom ni inte kunde läsa samtiden. Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er, skrev Katrine Kielos i en ledare för drygt ett år sedan. Mona Sahlin har flyttat på sig, Nalin Pekgul har flyttat på sig och inte bara flyttat på sig - de har lämnat S helt och hållet. Annars verkar det som "flytta" i politikers ögon, betyder att man flyttar från en post till en annan (vilket kan vara inom partiet eller i vidare bemärkelse inom arbetarrörelsen).

Aftonbladets Peter Kadhammar kartlade för sex år sedan de täta nätverk som fanns (och fortfarande finns) i S-toppen i Stockholm. Artikeln fick rubriken S-maffian som styr Stockholm. I artikeln finns en karta. Många av de sossar som figurerar i Kadhammars artikel och på kartan finns kvar i S-toppen. Några nya har tillkommit, några har halkat ner på stegen och några enstaka har försvunnit helt från politiken (och inte alltid av fri vilja). Kadhammar kallade det för S-maffian. Jag benämnet "fenomenet" Familjerna, deras hangarounds och deras prospects. Det är den arbetarekommun som jag tillhör och det är ingen slump att jag vill att associationerna skall gå till MC-klubbar. I andra arbetarekommuner finns kanske inte Familjerna, men det finns politiker som passerat sitt bäst före datum för länge sedan.

Ser vi till S-riksdagsgruppen, är det många som harvar runt där år ut och år in. Inte undra på att många S-politiker förlorat kontakt med verkligheten och inte längre kan läsa sin samtid. Maktens djävulska frestelser.

Det krav som Annika Högberg, Sandro Wennberg och Johan Westerholm framför i AiP är inte orimligt: att hälften av de vars förordnade i S-distrikten går ut, bereder plats åt nytt folk. Jag vill gå ännu längre och har därför lämnat in en motion med rubriken Inför princip mot långvarigt sittande. Det är den princip som Miljöpartiet har.

Tokmoderaten, Martin Moberg och Peter Högberg x2 på samma ämne.

Visioner, drömmar, idéer, floskler och förslag

2011-11-25T11:49:00.007+01:00

Vissa ropar på visioner. Jag vill varna för det. Några säger stor vision, men glömmer att notan går på 100 miljarder för skattebetalarna. I ett tal, varnar Fredrik Reinfeldt för visioner. Om detta skrev Lars Adaktusson i Metro följande:

Att varna för visioner är att dränera politiken på mening och undanröja dess grundläggande drivkrafter.

Eller som Karin Boye konstaterar:
”Den mätta dagen, den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst”.

Vad är ett politiskt parti utan visioner? Trist och tråkigt, vill jag påstå. Vad är ett parti med visioner, men utan konkreta förslag?

Jag har många visioner och drömmar som rör samhället. Jag vill påstå att jag är en riktig idéspruta i detta sammanhanget (och jag är inte ensam om att vara det). Det svåra är att komma med konkreta, realistiska förslag som möjliggör dessa visioner och drömmar. Läs till exempel mitt inlägg Dyra återställare. Det är en sak att vilja, men en annan att kunna genomföra det. I inlägget skriver jag:

Vad vi kan göra är att lansera en ny vision som innehåller konkreta och realistiska förslag. En sådan vinnande vision är Det gröna folkhemmet 2.0. som jag har skrivit om många gånger (se nedan för ett axplock). Miljöpartiet knaprar oss redan i hasorna. Det skulle inte förvåna mig om MP går om S i Stockholm vid valet 2014. Rött med en grön tvist är vad Socialdemokraterna och i förlängningen Sverige behöver.

Ibland ägnar sig dock politiker åt floskler och plakatpolitik. Just nu leder Annie Lööf floskel-SM. Jag vill inte att Socialdemokraternas partiordförande, Håkan Juholt, tar över den ledartröjan. Denna balansgång att kunna tala och skriva om ideologi, visioner, drömmar utan att läsaren/lyssnaren uppfattar det som tomma ord, floskler et cetera är hårfin. Här är till exempel en politiker som lyckades hålla sig på linan och leverera sitt bästa tal någonsin.

I ottan läser jag Juholts debattartikel i SvD och mycket av det han skriver är bra, ja till och med mycket bra, men var är förslagen? På twitter brister några S-riksdagsledamöter ut: Äntligen politik! Jag är ärlig intill självutplåning och kunde därför inte låta bli att svara: ja, gärna konkreta förslag om hur vi ska förverkliga visioner och drömmer.

På samma ämne: Martin Moberg, Peter Andersson, SvD ledarblogg, Tobias Cuthbert, Thomas Böhlmark, Pluraword

Ulla & gänget

2011-11-25T08:25:00.005+01:00

Fokus (nr. 47. 111125, s. 10)

Tidigare inlägg: #Stockholmsjul till salu?